Flickan föddes som första barnet till en 18 årig mamma och 21 årig pappa – en söndagseftermiddag i december för ett antal år sedan.Hon har fått det berättas att hon var ett snällt barn – detta har hennes mormor och hennes moster berättat för henne i vuxen ålder.Det var lite struligt med hennes mamma och pappa. Mamman var ung och naiv och kär i pappan och pappan var en riktig Don Juan – och kunde charma kvinnorna. Han drack för mycket sprit och blev våldsam och misshandlade mamman många gånger! Dessutom var han ju på en båt och det drog väl kvinnorna till honom också!Ja hur det nu var så flyttade dom ihop – han började att jobba på sågverket som fanns i samhället och mamman stannade hemma – som vanligt var – den tiden. Men det var mest flickans mormor och morfar och även hennes moster – som var ett år yngre än hennes egen mamma – som fick sköta det lilla barnet. Och även flickans morfars mamma – den gamla ”farmor” som flickan sen började kalla henne – som fick ställa upp när inte hennes egen mamma ville göra det.Det var mycket sprit och bråk mellan pappan och mamman – ja det var alltså pappan som drack och bråkade och även slog sin egen fru – och som flickan sen tänkt många, många gånger i vuxen ålder, hur kan man tillåta detta – hur kan man låta någon annan slå mig!! I alla fall – det var mycket strul hela tiden p g a ett och annat problem som flickans föräldrar hade, men flickan hade som tur var sin kära mormor och morfar i närheten! Som ”räddade” henne allt som oftast från föräldrahemmet.Under åren som gick så föddes fem barn till i familjen, varför kan man fråga sig - skaffade föräldrarna fler barn när dom inte brydde sig om sitt första! Flickan vistades ju också mycket ofta i morföräldrarnas hem. Dom tog hand om henne, men ibland så ”krävde” och hotade pappan – flickan skulle ”hem” – varför? Inte för att han älskade flickan, utan bara för att visa sin MAKT – att han hade rätt till flickan och att det var han som bestämde! Det hände många tråkigheter i hemmet … sprit … misshandel … och till sist även incest! Det var flickan som drabbades av detta hemska – av sin egen far dessutom! Flickan minns klart och tydligt mycket av det som hände – känslan av skräck, förtvivlan, lukten – som ett barn inte skall känna, flickan förstod fast hon var så ung och liten – att det inte var rätt och riktigt det som hände! Flickan skulle alltid ligga vid sin far i soffan – flickan kan inte skriva om det – det känns för svårt ännu – fast så lång tid gått! Flickan har ju inget exakt minne av när detta hemska började, men det var flickan själv med sin mormors hjälp som fick det att upphöra! Och då var flickan sex år! Flickan berättade för sin mormor om vad pappan gjorde – flickans mormor blev chockad och mycket förskräckt när hon hörde detta. Mormodern tog genast kontakt med barnavårdsmyndigheterna, sociala myndigheter och polisen – varpå samma kväll så kom alla dessa personerna hem till familjen och grep pappan! Flickan minns det tydligt. Mamman och flickan satt i köket – tillsammans med sin syster och sydde dockkläder – pappan var ute i vedboden och hämtade ved – det knackade på dörren och in kom många människor. Då flickan såg poliser – då förstod hon – hon sprang direkt in i rummet och gömde sig bakom en fåtölj i ett hörn – där såg hon sedan när pappan kom in med poliser. Han sökte genast flickans blick! Dom tittade på varandra – men han vågade inte säga eller göra flickan nåt! Flickan var rädd – för hon visste – fast hon var så liten – varför poliserna tog pappan och hon var rädd för pappan – han hade ett fruktansvärt humör! Sen så blev det mycket turbulens där i huset, flickan fick fara hem till sin mormor och morfar tillsammans med läkare och annan personal – som pratade och frågade henne om allt möjligt. Flickan mådde dåligt – även hennes mormor och morfar förstås.Detta hände en söndag – det kommer flickan ihåg. På vintern – flickan gillar inte vintern speciellt!!! Sen så blev det bestämt att flickan skulle stanna hos sina morföräldrar – det blev en veckas vistelse på ett sjukhus för all möjlig och omöjlig undersökning av flickan. Mormodern skulle inte få stanna kvar på sjukhuset, men flickan blev hysterisk och alldeles vansinnig när hennes mormor skulle fara därifrån, mormodern grät och flickan grät – så det blev bestämt att mormodern fick stanna kvar och fick ett eget rum på sjukhuset. Flickan kände sig trygg då – hon älskade sin mormor så mycket! Flickan fick prata med läkare, psykologer och många andra – hon fick visa med dockors hjälp vad som hänt och berätta med sina egna ord och rita. Flickan minns allt detta som om det var igår! I vuxen ålder har flickan tagit kontakt med sjukhuset för att få tag på sina journaler från den här tiden, det tog henne många år att kunna ringa dit och prata med dom, men dom hjälpte verkligen till och skickade alla journaler till flickan. När hon läste i pappren – så dök det upp saker där som flickan faktiskt hade förträngt ur sitt minne – men när hon läste vad hon sagt den gången – då ploppade allt upp igen i minnet och det gjorde ännu mera ont! Flickan har även tagit kontakt med barnavårdsmyndigheten och sociala myndigheten på sin hemort – för att få tag på dom papper som gällde hennes ”fall”. Det blev ännu flera gripande papper att läsa för flickan. Men dom var fantastiska där personalen och pratade mycket med flickan och hjälpte till för att hon skulle få tag på sina papper. Det jobbade faktiskt kvar en kvinna som mindes flickans fall och hon sa att flickan hade blivit väldigt illa behandlad (av sin pappa). Det blev till slut rättegång, mormodern fick fara dit och vittna, pappan fick fyra års fängelse och det blev bestämt att föräldrarna inte fick ha några flickor hemma! Flickans syskon bestod av tre bröder och två systrar. Flickan hamnade förstås hos sin älskade mormor och morfar, en annan syster hos sina farföräldrar, två bröder fick stanna kvar i föräldrahemmet (det var synd om dom!!!) och två andra syskon hamnade hos samma fosterföräldrar där dom fick det mycket bra! Tack och lov säger flickan! Flickan fick ett lyckligt liv trots allt – tack vare sina morföräldrar och sin älskade moster. Flickan tog väl hand om sin mormor och morfar när dom blev gamla och sjuka – men hon var ändå väldigt ung när dom gick bort, vilket flickan tyckte var väldigt väldigt jobbigt – hon hade ju velat få ha kvar dom mycket längre och kunna ge tillbaka ännu mera av sig själv till dom, för dom hade gjort så mycket för henne alltid! Men liv och död bestäms ju inte av den lilla människan, tyvärr. Det har ändå gått bra i flickans liv, hon har fått en underbar man och en underbar son! Som hon älskar över allt annat! Flickan har ett bra jobb med toppenbra arbetskamrater, intressant jobb. Flickans liv blev ändå bra – trots den lite ”dåliga” starten hon fick, men det var tack vare sina morföräldrar som det gick så bra som det faktiskt gjorde! Hon är dom evigt TACKSAMMA och detsamma säger hon om sin moster. När pappan kom ut efter sitt avtjänade straff, så ville han att flickan skulle komma ”hem” till föräldrarna, bara för att flickan skulle få en bordsklocka som han tillverkat i fängelset! Flickan ville inte, hon var rädd för pappan – men som den kloka människan som hennes mormor var, så sa hennes mormor: du kan tryggt gå dit, han kan inte göra dig någonting! Jag tror att mormodern tänkte att detta skulle vara ”bra” för flickans framtid – att möta sin pappa direkt – och inte behöva vara rädd för honom i framtiden! Mycket klokt av flickans KLOKA KLOKA mormor.

Därför tänker flickan ibland – varför skaffar människor sig barn om dom inte ”vill ha barn och vill älska dom villkorslöst och ta hand om dom och ge dom all den trygghet som barn är värda?Jag vill ge mitt eget barn ALLT – ALLT som jag inte själv fick av mina föräldrar – men det viktigaste är ändå att kunna ge KÄRLEK och TRYGGHET till sitt barn. Och det har jag alltid försökt att ge min son – och han ger mycket värme och kärlek tillbaka till oss! Tack älskade son! Flickan har inte haft mycket kontakt under sitt liv med sina föräldrar (dom flyttade från orten när pappan avtjänat sitt straff!). Pappan dog när flickan var i 20-årsåldern – han var bara 40 år då! Flickans farmor ringde strax efter kl 5 en morgon och grät och berättade att pappan hade dött, flickan sa bara Jaha – kände ingenting alls – det är väl inte så konstigt att flickan inte kände varken sorg eller ledsamhet – pappan förtjänade inte det av flickan! Inte efter vad han gjort henne – han hade svikit sitt eget barn å det grövsta! Hon valde att inte gå på begravningen – flickan sa – jag kommer inte – det skulle vara att hyckla – jag hatar min pappa!!! Starka ord av flickan – men helt förståeligt efter vad hon varit med om …Sista åren har väl flickan börjat att ha lite mera kontakt per telefon och någon enstaka gång också att träffa sin mamma, men flickan känner ingenting egentligen – bara som en ytlig bekant. Inga mor-dotter känslor alltså! Mamman har också svikit flickan – eftersom mamman valde att ta tillbaka sin man efter fängelsetiden och med den påföljd alltså att barnen inte fick växa upp tillsammans – som syskon skall få göra! Hur kan man välja en man före sina egna barn och dessutom när man vet vad han har gjort mot ett av sina barn! Helt oförståeligt för mig är det! Flickan är bitter – men ändå har inte denna bitterhet förpestat flickans liv – hon är en glad och harmonisk människa trots allt! Tack vare tryggheten och kärleken hon fick av sina morföräldrar! Hon räddades av dom – gud vet hur flickan annars hade mått om hon inte fick komma HEM till mormor och morfar … hon hade nog blivit ett vrak, skadad för livet … märkt av sin egen far!

Flickan är JAG!

Berättelsen är SANN och den är MIN!

Copyright Babbelmoster mars 2008

Nästa söndag, 3/2, börjar en ny säsong av I en annan del av Köping. Sex nya avsnitt blir det.

Jag älskar detta programmet och förstås människorna i det. Såg alla dom förra avsnitten som gick - flera gånger också! Dom är så härliga och denna Linda - denna glada människan!

Så ni som inte sett denna serie - börja - ni kommer inte ångra er!!

Det känns svårt att skriva ett sånt här brev skall du veta, min bror. Svårt därför att jag vet att du inte finns mera i livet. Helt ofattbart och hemskt är det. Vi behövde så mycket tid ... bara vi syskon vet varför! Det var så mycket som jag behövde få veta, fråga och berätta. Men nu är all denna dyrbara tid helt försvunnen. Det som inte fick hända - det hände. Jag trodde aldrig att det skulle gå så här. Jag trodde ju att du skulle bli frisk, även om det skulle ta tid ... Men att du inte skulle klara benmärgstransplantationen, det fanns inte i min hjärna ... varför? Många frågor - men inga svar!

Jag minns allra första gången vi träffades, efter våran ofrivilliga separation ... jag och min man skulle hälsa på dig och J. Och jag sa till C. att jag skulle så mycket vilja krama J. och T. - men vet inte om jag törs! Jag visste ju inte om ni skulle vilja det ... Men så tar ni och kramar om mig, vilken lyckokänsla i mitt hjärta! Det går inte att beskriva hur glad jag blev! Att få kramar av sina småsyskon som jag inte träffat på så lång tid, men som ändå alltid funnits djupt där i mitt hjärta. Min kärlek till er bägge två var gränslös och stor och äkta. Jag har alltid känt mig som en mamma för er - ja för alla mina syskon - en mamma som vill hålla ut sina vingar och skydda sina barn från allt ont ...

Jag blev så fruktansvärt glad och lycklig över att få krama er ... det betydde så otroligt mycket för mig. Och jag glömmer det aldrig! Den känslan jag fick i min kropp och i hjärteroten ... och nu får jag aldrig mera krama dig Tomas!

Och därför att vi syskon har missat så många år tillsammans, så känns den här förlusten enorm. Inte nog med att vi har så många förlorade år mellan oss ... nu har vi också förlorat ett syskon! Vi har en gemensam sorg ... vi alla syskon.

Återigen har vi förlorat dig Tomas ... första gången för länge sedan och så nu! Bara vi syskon vet hur det känns inom oss!

Men vet Tomas ... du finns i mitt hjärta och vi kommer att träffas alla syskon någon gång, på ett ställe där vi aldrig kommer att behöva skiljas från varandra. Där vi alla äntligen kommer att få vara tillsammans! För det är ju det som vi alla hela tiden har velat - få vara tillsammans som syskon.

Hjärtekramar från din syster B.

I morgon den här tiden vilar du i din grav. Det låter så hemskt ... kan inte fatta det alls ... Kära älskade bror

En ängel stod vid din bädd
och sade lugnt, var inte rädd
Så tryggt hon fattade din hand
och tog dig med till himlens land

(Detta var ett brev som jag skrev till min bror ... )

Begravningsdagen!

Idag är det en mycket tung och jobbig och svår dag. Det är begravning idag ... min bror Tomas begravs idag.

Känns väldigt jobbigt ... hela jag är spänd som en fiolsträng, jag har hjärtklappning och svettas. Gruvar mig vansinnigt mycket för detta! Hemskt ...

Magen mår inte heller bra ... har ont -

Usch ... så svårt detta känns.

Så idag lär det inte bli något mera inlägg från min sida, endast detta enda.

Begravningen är klockan 13.00 ... så vi åker hemifrån och hämtar upp sonen kring 11-snåret.

Jag kommer att  vara helt utpumpad när vi kommer hem ikväll!

Dagen efter begravningen ...

Den tyngsta dagen i mitt liv ...

Jag kan nog säga att igår var den allra tyngsta dagen som jag upplevt ... har känt en del andra förstås ... jag har ju varit på ganska många begravningar under mitt liv, men det här var den absolut värsta och jobbigaste! Ett syskon, det kändes ...

Jag har gruvat mig nåt så fruktansvärt, har haft hjärtklappning och stressymptom ... nästan som ångestattacker. Sovit dåligt och bara tänkt på det som ligger framför oss - begravningen!

Dagen var vacker - solig - lite kylig. Det känns alltid bättre om solen skiner en sådan här dag, det behövs inte att Gud gråter (att det regnar menar jag!) - det räcker med att människorna gråter.

Det var många kramar mellan oss syskon och alla familjer. Tårar och mycket känslor.

Vi fotograferade kring kistan ... blommorna - kistan ... usch - det var hemskt att tänka att där ligger våran bror alldeles kall och stel!

Så började prästen tala, en kvinnlig präst var det!

Fruktansvärt jobbigt när vi skulle ta farväl alla ... vi syskon och alla våra familjer stod runt vår brors kista, inga ord sades - bara tysta tankar förmedlade mellan var och en och till vår bror ... jag kan inte själv prata vid en kista, jag tänker ... jag kysste rosen och lade ner den på Tomas kista och sa mina tankar till honom - det är ingen som behöver veta vad jag sa. Jag smekte kistan när jag la ner rosen och när jag gick därifrån ... en sista smekning till min bror!

Tysta tårar som bara rinner nerför kinden, jag satt där i kyrkbänken och kämpade med mig själv, inte släppa efter helt, inte tappa kontrollen, bara tysta tårar som rinner! Jag var stel som en pinne av känslor ... av återhållen gråt.

Det var lika jobbigt för alla mina syskon ... och våra familjer hade det också tungt förstås.

Sen var det minnesstund, kaffe, te, tårta och smörgåsar. Prästen läste upp alla telegrammen - som var många många och fina och vackra. Ett kort av vår bror - stod på ett bord - omgiven av blommor och ljus och telegram.

Mer fotografering ... känslor - mycket prat och många kramar.

Efteråt for vi syskon upp till graven ... vi tände våra ljus och tänkte på vår bror som låg i den kalla graven. Usch så hemskt - det var mycket blommor över hela hans grav - massvis med handrosor - för det var mycket folk i kyrkan - den var överfull av folk som ville ta farväl.

En väldigt vacker kyrkogård - en skogskyrkogård är det - med tallar och väldigt vacker natur.

Men det är fortfarande helt ofattbart detta ... det går inte att ta in ännu ... det kommer nog att ta tid innan man förstår helt att vår bror är borta!

Kram Tomas från syrran B.

Efteråt när vi kom hem kändes det som om luften gått ur en, totalt slut i kroppen och jag var så trött ... helt färdig ... det var en riktigt jobbig pärs den här dagen ... jag tror att alla kände så!

Jag har inte varit så mycket på bloggen, dom sista dagarna, väldigt sporadiskt bara. Detta berorende på att mina tankar har vandrat iväg hela tiden till min bror som varit inlagd på Universitetssjukhuset i Umeå sedan drygt en månads tid. Han har varit sjuk sedan i början av januari detta året ... han drabbades av akut leukemi och behandlades under första halvåret med fyra cellgiftsbehandlingar. Men det upptäcktes till slut att han var tvungen att få ny benmärg! Vi alla fem syskon fick testa oss, men tyvärr så var ingen av oss lämpliga donatorer! Det blev för läkarna att söka i Tobiasregistret - där dom hittade till slut en lämplig donator. Och så åkte han in igen ... fick cellgiftsbehandling (tuff sådan) i en veckas tid, dygnet runt ... så den 24 oktober blev det dags för ny benmärg. Men tyvärr så orkade han inte med detta, hans organ började ta stryk ... sedan förra torsdagen har han legat på intensiven, fått dialys, syrgas, med mera med mera ... levern påverkades, gallan togs ut i påse ... njurarna la av, hjärtat orkade knappt slå i söndags ... och han hölls hela tiden nedsövd. Så igår 10.35 avled han i kretsen av sin närmaste familj, sin hustru och sina barn.

Det blev chock och bestörning för alla oss närstående ... det känns som om man inte orkar tänka, fattar ingenting ... det är overkligt det här! Jag har suttit i telefon i stort sett hela dagen igår efter beskedet och även idag ... vi syskon, mamma, kusin ... pratar och pratar och pratar. I telefonen och på MSN ... man behöver varandra en sån här gång ... och man önskar att man bodde närmare varandra! Man behöver kramas och få finnas till för varandra!

Mitt huvud värker och jag mår dåligt ... sover dåligt - sedan 3-tiden i natt har jag varit vaken ... har försökt idag att sova och vila, har inte kunnat, bara legat och tänkt och huvudet har värkt ännu mera.

Detta är ofattbart och hemskt ... min bror ... min bror blev 45 år!

Det är tröttsamt på morgon, har knappt sovit i natt. Min bror (45 år) är svårt sjuk. Han drabbades av akut leukemi i början på januari i år och har genomgått fyra cellgiftsbehandlingar under första halvåret. Nu den 24 oktober fick han benmärgstransplantation och nu är han jättedålig. Hjärtat orkar knappt slå och organ börjar att ta stryk. Så det har varit en tung helg ... för oss alla ... Många samtal mellan oss syskon ... vi har gråtit tillsammans och pratat mycket.

Vi vet inte hur det kommer att gå ... detta hade vi aldrig räknat med! Vi trodde väl alla att han skulle bli frisk, vilket vi fortfarande hoppas på förstås!!! Man ber och hoppas ... och tänker.