När två personer älskar varandra så är det för många ett ganska naturligt steg att de förlovar sig!
Kärlek mellan två personer har med harmoni och trygghet att göra, det behöver ju inte bevisas genom att man förlovar sig.
Men att förlova sig - är ändå symbol "för att det är vi".

Och säkert mångas dröm - speciellt flickornas!

Vi förlovade oss efter ett och ett halvt års sällskap.

Däremot tog det hela 14 år innan vi gifte oss ...

fråga mig inte varför.

Det blir ju så där ibland,

man bara fortsätter på samma spår

och gör inget annat.

Så helt plötsligt sa min blivande man -

är det inte detsamma att vi gifter oss?

Och visst tyckte även jag det!!!

Så det blev så till slut -

ett enkelt bröllop ...

precis som vi ville.

Jag har faktiskt aldrig själv haft

några sådana storslagna

bröllopsdrömmar om sagobröllop,

massor med folk, mat, dryck

och tjusig klänning.

Jag och min man blev ändå lyckliga tillsammans

utan det där storslagna bröllopet!

Så det är ju inte bara händelsen och sakerna

som gör lycka - det är personerna

som det handlar om - som gör sin egen lycka!

Eller olycka ...

Jag är en sån där hönsmamma, curlingmorsa eller kalla det vad ni vill! Vet om att jag är sån, jag bara vill så mycket för mitt barn. Både hjälpa, stötta och finnas till. Visa hur mycket han betyder för mig, för oss (hans pappa och mamma), jag vill visa hur mycket jag älskar min son.

Ett barn - det är en värdefull och stor gåva, dock inte alla som får den, tyvärr. Och många får denna gåvan som inte vill ha den. Livet är orättvist ibland och ofta och för många.

Jag har som sagt var ett barn, en son - men det är den viktigaste personen i mitt liv, inte ens jag själv är viktigare och inte nån annan heller. Även om min man är fruktansvärt viktig också för mig, tro inget annat! Men ett barn, det är A och O, det är det första och viktigaste i ens liv.

Första gången jag blev gravid, en ung tjej var jag - men mogen och redo för ett barn … men det ville sig inte bättre än att jag fick missfall! Detta tog jag väldigt hårt och blev mycket ledsen och nedstämd, ville bara sova - inte träffa folk, ville bara gråta, inte klä på mig eller gå ut. Tills min kille (som nu är min man) sa att - förstår du … nog måste du ta och gå ut och han peppade mig, så till slut kom jag över detta och orkade fortsätta vardagslivet! Men jag var ändå väldigt rädd att återigen få missfall - att förlora mitt barn - att vara så sjuk som jag var! Jag vågade inte på flera år skaffa barn, men så till slut tog vi och bestämde oss och då blev det som det blev - ett barn - en son - vår stora lycka och glädje - våran älskade, gulliga, ljuvliga son!

Men första tre månader av min graviditet, så vågade jag inte köpa babykläder eller saker, gick som på helspänn, var livrädd för att få missfall återigen!
Men till slut så kom han, världens gulligaste baby - vårat eget barn - vårat kött och blod - skapat av oss bägge två - tillsammans! Du ljuvliga tid så underbart det var med ett litet knyte, ett knyte som nu vuxit upp och blivit stor, men är lika värdefull och älskat som förr. Skapat av oss två och våran kärlek till varandra, till den person som han är idag! Tänk att vi lyckades så bra med att knåpa ihop nåt så vackert som han!

Denna navelsträng - när klipper en mamma den egentligen från sitt barn? Är det direkt på födseln eller mycket senare eller kanske aldrig! Navelsträngen klipptes ju bildligt direkt på förlossningen, men den känslosamma navelsträngen mellan "barn-mor" … ja det är nog väldigt svårt att kunna helt klippa av den! Så känns det för mig gentemot min son. Man vill ju som förälder att ens barn skall lära sig att stå på egna ben och få ett bra liv … med utbildning och jobb, en tryggad inkomst och framtid, men man slutar ju ändå aldrig som förälder att bry sig om sitt barn, att vilja det allra bästa för sitt barn, att stötta och finnas till, med goda råd, tröst och så vidare.

Min son kan säga till mig ibland, att mamma skärp dig - jag är faktiskt vuxen!! Jaja jag vet … men för mig är du ju ändå ett barn, mitt barn! Och därför BRYR jag mig - om DIG! ALLTID …

Det är så svårt att släppa taget helt … även om man lär sig lite eftersom och med tiden … men det kändes fruktansvärt hemskt och svårt länge, när han flyttade hemifrån!!! Usch vad jag har gråtit av saknad … och ändå vill jag ju att han skall ha sitt eget boende och bestämma själv där, inte är det hälsosamt för några av parterna, barn eller föräldrar, om barnet alltid bor hemma - det är helt enkelt inte sunt! Alla har rätt till sitt liv … och som förälder så finns man ju heller inte alltid … tyvärr! Men jag skall nog vaka över min son däruppifrån, var så säker … för där nerifrån blir det inte … även om min gloria kanske är lite svart i kanterna (har väl svurit nån gång *ler*) och den kanske också sitter lite på sned, men annars är det fläckfritt *ASG*.

Skämt åsido, mitt barn är mitt allt och det är inte helt lätt som mamma eller kanske också pappa, att släppa taget … man vill bry sig, man vill finnas där … och det är väl bra förstås!

Navelsträngen mellan en mor och hennes barn, är ett starkt rep … som töjs ut kanske, men går aldrig sönder!

Min son, min kärlek, mitt liv, mitt allt! Älskar dig för evigt och alltid!!!

... kom att tänka på en sak ... sitter här på jobbet och har lunch.

Visst är väl LIVET helt underbart och värdefullt och mycket dyrbart - även om det regnar och är höst och mörkret har kommit till oss och vi vet att det skall vara mörkt ett halvt år!

Men visst kan vi njuta ändå - av LIVET - att LEVA - att FINNAS TILL OCH BARA VARA!

Hösten och vintern innebär också att lugnet lägrar sig lite över landet ... vi har mindre måsten och mindre stress ... trädgården får ligga i dvala och behöver inte lika mycket skötsel som under sommarhalvåret.

Vi kan ta långpromenader och bara njuta av hösten, även om regnet strilar ner från en blyertsgrå himmel! Men även om vädret är kass, så LEVER vi ju eller hur!

Det är just detta som jag menar att det är väl underbart! Även om regn och ruskväder har lagt sig över vårat Sverige som en filt, så LEVER vi och kan uppleva allt som hör LIVET till!

Så vi borde nog inte klaga så mycket ... utan vara tacksam för att vi återigen har fått uppleva en ny dag!

Jag försöker att lägga ner min själ och mitt hjärta på just det här med inredningsdetaljer och hemtrevnad. Vill ju skapa en bra inramning till hemmet och till atmosfären i vårat hus och hem. Det är viktigt - men viktigaste ändå ... det är ju att hemtrevnaden och lyckan finns mellan personerna som bor där ...

Men med prylar och inredningstips också ... blir det nåt alldeles extra ... jag tycker det är en viktig detalj i ens hem ... det är prylarna som säger vem som bor där och hur dom är ... det skapar hemkänsla och trevnad - att ha ärvda prylar och även köpta förstås. Och att med färgsättning också kunna skapa en mysig känsla och stämning.

Jag var nog ämnad att födas i orienten någonstans - för jag bara älskar dessa färger, lukter, lyktor, tyger, mässingsdetaljer som finns där! Älskar brända färger som ger ett varmt och härligt intryck, älskar alla ljuslyktor som bara är sååå vackra och detaljrika. För att inte tala om alla vackra tyger, mönster och färger. Jag har alltid försökt att samla på sådana små enkla ting som ger en känsla av orienten och även Indien ...

Jag berättade ju i morse om den tragiska olyckan igår ... nu har en jobbarkompis precis ringt och berättat att den som blev påkörd - en 38 årig kvinna - har avlidit ... och det är hustrun till en kille som jobbar på mitt företag! Jag är alldeles upprörd nu ... det är så tragiskt ... så onödigt ... så hemskt! Jag lider verkligen med alla dom drabbade - först och främst förstås min arbetskamrats familj som förlorat sin hustru och mamma! Men ynglingen som var den som förorsakade allt - är ju också hårt drabbad på sitt sätt - liksom hans familj!