En tanke och fråga dök upp i min hjärna nyss. Funderar så här: bloggare sitter ju vid sina bloggar i stort sett varje dag och natt ... varför?

Är det för att det är roligt, ett tvång eller ett måste?

Känner ni någon gång att det är ett tvång ... att ni måste skriva något varje dag - bara för att upprätthålla era kontakter med andra bloggare - ni har kanske byggt upp ett nätverk på bloggportalen som ni befinner er på. Är ni kanske rädda för att tappa kontakten med bloggare och på detta sättet gå miste om en massa kommentarer och besök - allt för statistiken.

Och samtidigt är det ju också så att när man väl har lärt känna vissa bloggare ... så vill man ju liksom inte missa något av vad dom skriver och just detta moment kan nog bli ett stressmoment ... man tänker: jag måste in idag och läsa! Annars blir det nästan ett oöverstigligt hinder ... det blir såå många inlägg att läsa sen - om man inte håller efter varje dag!

Intressant att höra vad ni andra bloggare tycker om den här saken.

Själv tycker jag väl att det är ett "halvtvång" man kan känna ibland - men ibland har man faktiskt inte tid med bloggen och detta måste man lära sig att leva med. Men så är det ju också så VANSINNIGT ROLIGT ATT BLOGGA och ett sånt TREVLIGT TIDSFÖRDRIV!

Jag vill bara på detta enkla men välmenande sättet - säga TACK till ALLA som kommenterar i min blogg - det är sååå himla roligt när man får kommentarer - blir såååå glad skall ni veta!

Så många många tack skall ni alla ha - kram och puss på er!

Jag är och förblir bloggare! Erkänner - det går inte att sluta blogga! Det är som ett gift som tagit sig in i porerna på mig. Jag tänker blogg, drömmer blogg - är blogg. Men det var nästan värre alldeles i början - för då kunde jag inte släppa bloggen alls - nu klarar jag ändå av ibland att inte blogga på några dagar om jag har fullt upp med "livet" och trädgården! Bloggen är ju kvar ändå har jag insett - den går ingenstans! Men det här med blogg - det är något som verkligen tar tid - av mig, av annat, av livet ...

Man måste skärpa sig själv ibland - inte bara sitta inne och blogga - när det är vackert och härligt väder! Då måste annat prioriteras ... vara ute - tids nog under den mörka årstiden får man sitta inomhus vid bloggen sin. Men visst är det en balansgång det här - att hinna med sitt liv, vardag, jobb och allt sånt och så dessutom sin eller sina bloggar!!!

Hur känner du själv inför det här med bloggandet? Tar det för mycket tid från annat du hellre skulle behöva hinna med?

Vi är många, många runt om i världen som lämnar olika sorters spår och avtryck efter oss på internet. På massor av sidor och ställen, på gott och ont !

Bara här på bloggen… Jag undrar hur länge dom spåren kommer att sväva runt i cyberspacet ..- länge länge efter det att vi själva är borta kanske!

Hur länge finns dom kvar och syns måntro? Det finns mycket information att hitta om massor med människor därför att vi helt plötsligt blivit så "öppenhjärtliga" i och med att bloggvärlden öppnat sig … det finns ju hur många olika bloggställen som helst och överallt - i alla länder! Och hela tiden kommer det nya, både bloggare och bloggställen och vi bara fortsätter att lämna spår efter oss!

Mina egna ord "SVÄVAR" omkring där ute i cyberrymden och läses av vem måntro och av hur många och under hur lång tid? Skulle vara väldigt intressant att veta och att få svar på mina frågor.

Men hur är det egentligen med oss bloggare - när vi sitter och skriver i våra bloggar - tänker vi någonsin på att vem som helst och när som helst kan läsa allt vi skriver och se alla foton vi lägger ut. På oss själva, barnen, vänner och släkt, från hus och hem. Vi blottar oss väldigt mycket på bloggen tycker jag ... på gott och ont. Jag tror att vi människor faktiskt vill berätta om sina liv, visa sin vardag i form av text och bilder och foton. Jag tror att vi har ett enormt behov av att synas och bli hörda. Många blir det ju aldrig IRL ... men här syns vi och här hörs vi också. Men det är kanske inte alltid så bra ... det finns konstiga människor också där ute IRL.

Om inte vi människor ville berätta och delge andra sina liv, skulle inte bloggarna finnas. För vad skriver vi mest om - vi bloggare - jo våran gråa vardag och helt vanliga liv - som faktiskt dom allra flesta av oss lever!! Hela livet också ...

Undrar - vem skriver folk för - är det för sin egen del - för sig själv alltså eller är det för att locka läsare till sig?

Dom flesta skriver ju om sin vardag helt enkelt, om sitt liv och leverne och det tycker jag faktiskt är intressant! Det är väl alltid kul att kunna få ta del av andras vardag - ibland är den svårare än andras och jobbig förstås och då tänker jag — jag har det allt bra jag — inget invecklat och jobbigt (ännu) i min vardag just nu! Och det får man ju vara fruktansvärt tacksam för helt enkelt! Men jag tycker alltid det är trevligt att bli “hembjuden” till någon och få ta del av så triviala saker som “vardagen”.

Och vad som är intressant för mig, kan ju vara helt ointressant för någon annan - det är ju så här i livet - allt intresserar inte mig eller dig. Men alltid någon …

Det finns säkert alltid någon just för min blogg … nån som läser med nöje det jag skriver. Och så är det nog med dom flesta bloggar … det finns alltid någon som läser dom.

Hur mycket strävar egentligen bloggaren efter att göra sin blogg interssant? Eller strävar man överhuvudtaget efter det … det kan ju vara en slump att just min blogg blir intressant ur läsarens synvinkel.

Jag tycker själv att liv och vardag är intressanta ämnen. För det händer ju så mycket och så mycket olika i människors liv - hela tiden. Från små enkla vardagsgöromål - till jättejobbiga och svåra saker och händelser - men det är ju just “sånt” som gör bloggen intressant.

Strävar vi bloggare efter många kommentarer, efter många besök, är vi fixerade av statistik och besöksräknare … och antal kommentarer man har. Tror faktiskt det är så för väldigt många, dock inte alla! Dom flesta skriver för att det har blivit ett gift, en ventil, ett behov, en tröst, en bekräftelse … en rolig och trevlig vana.

Och tänk så otroligt många “skrivarförmågor” det finns … och tänk vad mycket vi människor har behov av att kunna dela med oss … vi har behov av att “synas” - även om vi är anonyma också!

Det här ordet intressant - det är intressant! För vad är egentligen intressant - är inte alla människor på sitt eget och speciella sätt, intressanta och därmed även deras vardag och liv, deras livsöden och berättelser. Jag tycker det … jag är glad att jag fann bloggens underbara värld!

Sitter här framför min dator och tänker:

... vilken fiffig grej det här Internet är ändå!

Även om det också finns mycket skit på Internet, så finns det också både intressanta saker och mycket fakta man kan ta del av!

Man möter många trevliga människor här - men det finns också många skitstövlar, våldtäktsmän, pedofiler ... you name it - här på Internetstället!!

Men tänk vad man når många människor när man sitter vid sin skärm och skriver, chattar och skickar bilder kors och tvärs runt hela jordklotet! Snabbt som tusan också går det.

Men Internet är nåt fantastiskt ... jag minns första gången man hörde talas om det! Det var några år sedan ... men detta har verkligen vuxit sig otroligt stort och det går aldrig att få stopp på Internet! Never in my life ... aldrig någonsin ... Internet kommer att bestå till tidernas slut! Punkt slut ...

Då skulle jag kunna ha mer tid till bloggen, och slippa ha dåligt samvete för att jag inte hinner hälsa på alla bloggvänner oftare.

Det känns ofta som om "alla andra" hinner. Samtidigt ifrågasätter jag mig själv om dessa "alla andra" verkligen finns så mycket mer än bara i mitt huvud?

Hur upplever DU din bloggtid?

Hinner du skriva så mycket som du egentligen vill? Hinner du läsa andras bloggar så mycket som du egentligen vill? Har du hittat en bra balans? Isåfall hur?

Jag önskar att det funnits något som hette bloggvärld,

när jag var i 20-års åldern. Tänk så mycket mera man hade

haft att berätta om sin vardag då.

Inte hade det bara varit om matlagning, städning och tvätt!

Då hade det varit killar, partyn och fester av alla de slag,

pubbesök, smink och kläder. Skor och smycken och väskor.

Nu är det "bara tråkiga saker" som kommer på pränt i min blogg.

Tråkiga och alldagliga vardagsberättelser, om hemmet och jobbet.

Aldrig om någon fest, jo kanske ibland! Men inte ofta ... *ler*.

Men när man själv var i den ljuvliga 20-års åldern -

ja då fanns bara den "vanliga dagboksformen" ... ni vet -

där man använder en vanlig penna att skriva med,

anteckningssidor och lås på boken - så inga obehöriga kom in där!

Nu kan ju hela världen komma och läsa vad man skrivit -

tänk vilken skillnad. Nu har man ingenting hemligt ...

ens dagbok är allas ägodel nästan.

Du hemska tanke - egentligen!!!