Undrar över …

Vem är DU som tittar in hos mig i min blogg? Brukar du besöka mig ofta, första gången, ibland …

Var det en ren slump som gjorde att du hamnade här hos mig, eller hittade du mig från någon annan blogg. Eller googlade du på något ord och kom på så sätt till min blogg?

Berätta - hur du kom hit?

Berätta - vem är du?

Berätta, berätta …

Ja det kan man ju undra! Varför? Det finns dom som ALLTID ljuger - om varje liten sak och händelse. Det finns andra som ljuger ibland och bara lite, vita lögner ni vet. Dom har nog alla människor använt sig av nån gång i livet skulle jag tro.

Men en del människor hittar på och fabulerar och ljuger ihop en massa - hela tiden och om allt. Varför - det måste vara en "sjuka" när man fabulerar och fantiserar. För man behöver väl inte ljuga om allt heller.

Och en annan sak som jag tänker … det är … att människor som ljuger mycket och jämt, dom måste ha ett jädrans bra minne, för att inte snava över sina egna lögner, eller hur! För håller man sig till sanningen, ja då behöver man inte snava … så enkelt är det!

Så därför mina vänner, håll er mest till sanningen, för den lönar sig ändå i längden!

Jag är SPINDELN i nätet - jag är KVINNA - jag håller ordning på allt och alla. Jag kan konsten att LOCKA och FÖRFÖRA, LURA till mig ett villigt byte! Jag frestar och lockar … jag är SPINDELKVINNAN och QVINNAN med stort Q.

Många människor ägnar sina dagar till att prata skit om andra, att ljuga ihop nåt, att skvallra och förtala och fara fram med osanning. Fy farao vad jag hatar sånt! Har man inget annat intressant att fylla sina egna dagar med, utan måste ta till en sån här sysselsättning?

Det finns alltid någon i ens omgivning som VET ALLT OM ALLA … innan det har hänt nästan! Och jag kan inte fatta hur dom kan veta allt så fort.

Och en del måste bara ha igång sin polisradio - rädd att missa nåt intressant, tragiskt eller på nåt annat sätt bra för dom … för det händer ju alltid något i samhället, det är bråk, fylla, misshandel, fortkörning, rattfylla … alltid är det nåt i samhället som händer - dag och natt!

Någon kanske berättar nåt till dig om någon annan människa, var då säker på att dom också pratar om dig med någon annan - för så funkar det - så är dom här människorna som skvallrar och pratar skit och inte kan finna sin näring från nåt annat än någon annan människa! JAG HATAR SÅNA!

Alltså, jag frågar mig, har man inget annat att göra än att hålla reda på andra, sina grannar och arbetskamrater? Har man inte nog med sitt och sig själv frågar jag mig.

Jag skiter väl i vad andra gör, det har väl inte jag med att göra!

Och alltid finns det dom som säger, hur har dom råd till det? Men ingen vet väl hur någon annans ekonomi ser ut … eller överhuvudtaget - vad har man med det att göra!

Nä det bästa vore nog om sådana här människor faktiskt skaffar sig nåt intressant och annat att göra!

För att fara fram med osanning och att handskas med sanningen på ett felaktigt sätt, kan verkligen vara farligt och skapa problem för andra.

För det du säger till en - viskar i nåns öra nåt … det låter helt annorlunda när den här människan viskar i nästa öra nåt lite annorlunda … hört från någonstans och tillslut så när den sista får höra det - handlar det om nåt helt annat än från början.

Så funkar skvaller - det är aldrig bra, det är fel och orätt.

Om NI tycker jag är lite frånvarande, trött och konstig så ska jag berätta en
sak för er så att ni lättare kan förstå mig.
En konstig gammal kärring har flyttat in hos mej, vet inte vem hon är eller var
hon kommer ifrån. Jag har säkert inte bjudit in henne, vet bara att en dag fanns
hon där. Hon är en listig jävel.
Hon håller sig undan för det mesta, men när jag går förbi en spegel, kan jag se
skymten av henne. När jag ställer mej framför spegeln, så står kärringfan där och
täcker nästan hela mig, så att jag inte kan se min förtjusande spegelbild.
Jag har försökt att ropa åt henne att sluta - men hon ropar bara tillbaka.
Jag tycker det är ganska grymt.
Om hon nu tänker hänga hos mig, så tycker jag att hon kan betala någon sorts
hyra, men nej.
Hittar ibland nån liten slant i en ficka eller under soffdynan, men det är bara
småpotatis.
Saken är nämligen den att jag tror - även om jag inte vill göra några förhastade
slutsatser – att hon stjäl av mig.
Varje gång jag har varit till bankautomaten och tagit ut pengar – så bara
försvinner dom?????
JAG kan ju inte under några omständigheter slösa bort så mycket pengar, min enda
slutsats är att kärringfan stjäl.
Hon ser ut att behöva föryngringskrämer, så dit går säkert pengarna.
Men det är inte bara pengar som försvinner! MAT har en konstig förmåga att på
oroväckande sätt försvinna, speciellt GODSAKER som CHOKLAD, VIN och annat gott.
Jag kan inte ha sånt hemma numera! Men hon borde nog se upp - kilona kommer
fort.
Tror att hon förstår problemet - säkert justerar hon min våg så att den visar
för mycket när jag stiger på och på så sätt får hon mej att tro att jag ätit
allt och gått upp i vikt.
Stackars kärring, för att vara en gammal människa é hon väldigt barnslig.
Hon ändrar även på mina kläder så att dom inte längre passar mej.
Sen så rotar hon även i mina papper och andra saker, så att jag inte kan hitta
nåt längre.
Speciellt det här är tungt - eftersom jag alltid har haft bra ordning på allt.
Hon kan till och med röra om i mina videoband, så att jag spelar över sånt jag
skulle ha kvar.
Hon hittar de mest fantastiska sätt att reta mej på, texten i min post och i
tidningarna suddar hon ut, så att jag knappt kan se vad som står.
Tv:ns och radions ljud har hon fingrat på, så jag hör bara mummel. Trapporna har
hon höjt, dammsugaren har blivit tyngre. Hon sätter superlim på paket, burkar
och flaskor, bara för att jag inte ska få upp dom. Tycker ni att hennes sätt att
återgälda min gästfrihet är rättvis???
På nätterna snarkar hon så hårt att jag vaknar – mycket störande. Hon följer mej
vart jag än går, när jag går till en klädbutik för att prova nåt nytt - provar
hon samma plagg och står framför mej i provrummet, så jag inte kan se mej i
spegeln.
Det enda jag ser är hur dåligt kläderna sitter på henne. Jag trodde inte att hon
kunde hitta på nåt mer sätt att jävlas med mig på, men då jag skulle ta ett nytt
passfoto - vad tror ni då hände?
Just som det blixtrade till ställde hon sig framför mej.
SÅ NU FÅR JAG HA HENNE I PASSET 10 ÅR FRAMÅT !!!!

Många är in och läser,

men få skriver en kommentar …

Jag undrar VARFÖR?

Det kostar väl inget att skriva och kanske tycka till här!

Det är ju roligt för bloggägaren om

någon skriver nåt …

det blir mera som en dialog då.

Även om jag inte alltid väntar mig

en kommentar,

så uppskattas den verkligen när den kommer!

Så ta nu chansen, skriv nåt hos mig,

var inte rädda! Jag är inte farlig alls!

Skriv!

Tyck nåt!

Kommentera!

Säg nåt!

En liten skyddsängel gick genom ett mörkt rum, släckte sitt strålande ljussken och hängde upp sina vingar.
Gav en öm puss på din kind och satte sig bredvid dig.
Denna skyddsängel sitter bredvid dig dag och natt, så ingen skall
göra dig illa eller att inget hemskt skall hända dig.
Dammtussarna under din säng är änglarnas tofflor.
Så ha aldrig dåligt samvete för att du inte har städat.

Man kan fråga sig hur anonyma vi bloggare är!
En del väljer ju att vara, eller försöka vara,
helt anonyma. Väldigt försiktiga i det som skrivs,
så ingen kan härröra vem det är och varifrån det är skrivet.
Medans andra lämnar ut hela sig och sitt liv.
Hur tänker vi bloggare egentligen själva?
Jag menar:
vill vi vara okända för alla,
eller vill vi att en del skall känna oss,
man vill dela med sig och berätta,
men samtidigt kanske inte vara så öppen som en bok.
Det här är en svår balansgång,
hur man vill,
vad törs man och vad vågar man,
vem läser bloggen egentligen,
helt okända människor,
kanske dom man känner,
kanske någon av en slump läser det man skrivit,
någon som man verkligen inte vill skall läsa det som skrivits!
Hur tänkte man en gång själv när man började blogga.
Tanken för mig - var väl att vara anonym,
men samtidigt så vill jag att dom som känner mig
skall läsa, eller en del åtminstone som man känner,
kanske släkt och vänner i första hand.
Arbetskamrater, nja jag vet inte!
Både ock …
***
Egentligen så har jag inget hemligt alls, så det
är ju bara att läsa för vem som helst.
Jag ljuger ju inte när jag skriver,
det som sätts på pränt är mina egna tankar och
funderingar som ploppar upp i skallen,
lite då och då, väldigt ofta för det mesta *ler*.
Så det är ju inte så att jag skäms för nåt
jag skriver eller har skrivit!
Jag står för det som jag sagt och publicerat.
Jag är ärligt i mina inlägg,
jag berättar om smått och stort.
Om vardagen, barndomsminnen, tankar …
***
Men det här med att vara anonym …
hur resonerar ni om den frågan?
Är det många som ni själva känner,
som vet att ni bloggar och läser eran blogg.
Är det familjen, släkt eller vänner?
Eller är ni “hemlighetsfulla” och inte berättat
för någon levande själ att ni bloggar?
Och i så fall varför?
Kul om någon faktiskt svarade på dessa frågor.
Det vore kul att kunna diskutera den.