Om NI tycker jag är lite frånvarande, trött och konstig så ska jag berätta en
sak för er så att ni lättare kan förstå mig.
En konstig gammal kärring har flyttat in hos mej, vet inte vem hon är eller var
hon kommer ifrån. Jag har säkert inte bjudit in henne, vet bara att en dag fanns
hon där. Hon är en listig jävel.
Hon håller sig undan för det mesta, men när jag går förbi en spegel, kan jag se
skymten av henne. När jag ställer mej framför spegeln, så står kärringfan där och
täcker nästan hela mig, så att jag inte kan se min förtjusande spegelbild.
Jag har försökt att ropa åt henne att sluta - men hon ropar bara tillbaka.
Jag tycker det är ganska grymt.
Om hon nu tänker hänga hos mig, så tycker jag att hon kan betala någon sorts
hyra, men nej.
Hittar ibland nån liten slant i en ficka eller under soffdynan, men det är bara
småpotatis.
Saken är nämligen den att jag tror - även om jag inte vill göra några förhastade
slutsatser – att hon stjäl av mig.
Varje gång jag har varit till bankautomaten och tagit ut pengar – så bara
försvinner dom?????
JAG kan ju inte under några omständigheter slösa bort så mycket pengar, min enda
slutsats är att kärringfan stjäl.
Hon ser ut att behöva föryngringskrämer, så dit går säkert pengarna.
Men det är inte bara pengar som försvinner! MAT har en konstig förmåga att på
oroväckande sätt försvinna, speciellt GODSAKER som CHOKLAD, VIN och annat gott.
Jag kan inte ha sånt hemma numera! Men hon borde nog se upp - kilona kommer
fort.
Tror att hon förstår problemet - säkert justerar hon min våg så att den visar
för mycket när jag stiger på och på så sätt får hon mej att tro att jag ätit
allt och gått upp i vikt.
Stackars kärring, för att vara en gammal människa é hon väldigt barnslig.
Hon ändrar även på mina kläder så att dom inte längre passar mej.
Sen så rotar hon även i mina papper och andra saker, så att jag inte kan hitta
nåt längre.
Speciellt det här är tungt - eftersom jag alltid har haft bra ordning på allt.
Hon kan till och med röra om i mina videoband, så att jag spelar över sånt jag
skulle ha kvar.
Hon hittar de mest fantastiska sätt att reta mej på, texten i min post och i
tidningarna suddar hon ut, så att jag knappt kan se vad som står.
Tv:ns och radions ljud har hon fingrat på, så jag hör bara mummel. Trapporna har
hon höjt, dammsugaren har blivit tyngre. Hon sätter superlim på paket, burkar
och flaskor, bara för att jag inte ska få upp dom. Tycker ni att hennes sätt att
återgälda min gästfrihet är rättvis???
På nätterna snarkar hon så hårt att jag vaknar – mycket störande. Hon följer mej
vart jag än går, när jag går till en klädbutik för att prova nåt nytt - provar
hon samma plagg och står framför mej i provrummet, så jag inte kan se mej i
spegeln.
Det enda jag ser är hur dåligt kläderna sitter på henne. Jag trodde inte att hon
kunde hitta på nåt mer sätt att jävlas med mig på, men då jag skulle ta ett nytt
passfoto - vad tror ni då hände?
Just som det blixtrade till ställde hon sig framför mej.
SÅ NU FÅR JAG HA HENNE I PASSET 10 ÅR FRAMÅT !!!!

Många är in och läser,

men få skriver en kommentar …

Jag undrar VARFÖR?

Det kostar väl inget att skriva och kanske tycka till här!

Det är ju roligt för bloggägaren om

någon skriver nåt …

det blir mera som en dialog då.

Även om jag inte alltid väntar mig

en kommentar,

så uppskattas den verkligen när den kommer!

Så ta nu chansen, skriv nåt hos mig,

var inte rädda! Jag är inte farlig alls!

Skriv!

Tyck nåt!

Kommentera!

Säg nåt!

En liten skyddsängel gick genom ett mörkt rum, släckte sitt strålande ljussken och hängde upp sina vingar.
Gav en öm puss på din kind och satte sig bredvid dig.
Denna skyddsängel sitter bredvid dig dag och natt, så ingen skall
göra dig illa eller att inget hemskt skall hända dig.
Dammtussarna under din säng är änglarnas tofflor.
Så ha aldrig dåligt samvete för att du inte har städat.

Man kan fråga sig hur anonyma vi bloggare är!
En del väljer ju att vara, eller försöka vara,
helt anonyma. Väldigt försiktiga i det som skrivs,
så ingen kan härröra vem det är och varifrån det är skrivet.
Medans andra lämnar ut hela sig och sitt liv.
Hur tänker vi bloggare egentligen själva?
Jag menar:
vill vi vara okända för alla,
eller vill vi att en del skall känna oss,
man vill dela med sig och berätta,
men samtidigt kanske inte vara så öppen som en bok.
Det här är en svår balansgång,
hur man vill,
vad törs man och vad vågar man,
vem läser bloggen egentligen,
helt okända människor,
kanske dom man känner,
kanske någon av en slump läser det man skrivit,
någon som man verkligen inte vill skall läsa det som skrivits!
Hur tänkte man en gång själv när man började blogga.
Tanken för mig - var väl att vara anonym,
men samtidigt så vill jag att dom som känner mig
skall läsa, eller en del åtminstone som man känner,
kanske släkt och vänner i första hand.
Arbetskamrater, nja jag vet inte!
Både ock …
***
Egentligen så har jag inget hemligt alls, så det
är ju bara att läsa för vem som helst.
Jag ljuger ju inte när jag skriver,
det som sätts på pränt är mina egna tankar och
funderingar som ploppar upp i skallen,
lite då och då, väldigt ofta för det mesta *ler*.
Så det är ju inte så att jag skäms för nåt
jag skriver eller har skrivit!
Jag står för det som jag sagt och publicerat.
Jag är ärligt i mina inlägg,
jag berättar om smått och stort.
Om vardagen, barndomsminnen, tankar …
***
Men det här med att vara anonym …
hur resonerar ni om den frågan?
Är det många som ni själva känner,
som vet att ni bloggar och läser eran blogg.
Är det familjen, släkt eller vänner?
Eller är ni “hemlighetsfulla” och inte berättat
för någon levande själ att ni bloggar?
Och i så fall varför?
Kul om någon faktiskt svarade på dessa frågor.
Det vore kul att kunna diskutera den.

Åh vad jag sovit gott i natt ... rent otroligt är det! Skönt är det oxå. Tror inte jag varit vaken en endaste gång i natt! Ovanligt ... 

Vaknade upp till en gråmulen dag, fuktigt ute - det började regna igår eftermiddag och regnade ordentligt hela kvällen. Det är +14 grader ... men det gluttade till lite sol mellan molnen när jag åkte till jobbet!

När jag skulle gå in genom grinden på jobbet, kom en arbetskompis som jag inte träffade igår. Han frågade om jag började om igår ... och fortsatte: Kul att se dig - (det är sånt som värmer och gör att man trivs så jäkla bra på sitt jobb!).

Har precis druckit upp min första kaffekopp för den här dagen. Det var utomordentligt gott måste jag säga!!! Smakar mera också ...

Nu skall jag traska runt här i bloggvärlden och se vad ni andra haft för er sen sist ... ha det gott nu alla tills vi hörs.

Undrar just varför vi människor börjar blogga. Vad är orsaken till det måntro. Säkert många olika orsaker för oss alla - vi är ju alla olika individer.

En del använder väl bloggen till en sorts ventil för att lätta på det inre trycket och få skriva av sig om dom mår dåligt. Det är också som en sorts dagbok ... en del vill träffa kompisar via bloggen. Andra tycker bara det är så roligt att få skriva och har så mycket dom vill berätta eller få sätta på pränt.

Jag var nog bara väldigt nyfiken på vad blogga var första gången som jag fixade en blogg. Hade läst lite bloggar på Aftonbladet och funnit dom himla intressanta och så vips hade jag startat en där jag med! Som följdes av ännu en och ännu en och ännu en ... vet inte hur många man startat upp under dom tre sista åren som jag bloggat! Alla är ju inte aktuella - utan dom ligger mera som i träda - dom finns där bara ...

Men jag är nyfiken på varför DU började blogga - vad var din tanke med blogg och uppstarten av en? Intressant att veta ...

Varför blev jag sån som jag är nu? Vad är det som har gjort att jag tycker och tänker på det sätt som jag gör idag? Vad har präglat mig och vem? Vilka värderingar har jag fått och varför.

Det är klart - man blir ju präglad - på gott eller ont - av dom man växer upp hos och uppfostras av. Man tar med sig dom värderingarna som dom har - i ens eget liv och leverne. Och deras "tyck" så att säga ... men hur mycket är egentligen "mitt eget" av det jag tycker och tänker och menar? Är det verkligen JAG som tycker det jag tycker, eller är det mina "föräldrar" som har gjort så jag tycker som jag tycker nu? (det blev mycket tycker *ler*).

Att älska behöver inte vara så svårt, men glömma och förlåta är svårare ... Det sägs att man behöver förlåta människor som gjort en illa, inte för deras skull utan för sin egen skull ... för att kunna gå vidare ... Men frågan är hur länge är det sunt att vara arg och ledsen på de som gjort en illa??? Hur ska man bli av med all den ilska och frustration som man känner?