Detta är väl INTE att rekommendera! Att ligga med fienden ... detta kan gå väldigt illa ...

Visa mig ditt hem och jag berättar för dig vad du är för människa… har ni hört den förut?
Stämmer det tycker ni? Avspeglar våra hem våra själar? Avslöjar oss? Berättar våra innersta drömmar? 
Fattig eller rik så tror jag att vi fyller våra hem med saker vi älskar och det medvetet eller omedvetet avslöjar oss som människor på mer än ett sätt.
Varje hem har sin egen speciella doft..
Jag älskar att granska deras bokhyllor, kolla på små saker som ligger här och där.
Varje hem samlar på nåt om så bara på dammråttor *ler*.
Vilka saker vi väljer att ha framme och vilka vi gömmer i t ex badrummet, säger en hel del om oss.
Färger vi valt, där vi tillbringar många timmar av vårat liv, avslöjar en del av vår själ, val av växter, djur, kryddor i hyllan. Ja allt …
Det lustiga är att jag alltid är lika tacksam för att bli bjuden hem till folk, för mig blir det högst intimt att få vara en gäst och jag behandlar alltid andras hem med högsta respekt, som om det vore porten till deras hjärta.

Har någon ett bra svar på denna fråga? Jag har det då inte - men jag undrar varför vi människor skall ha denna benägenheten att känna både avundsjuka och svartsjuka. Det är ett dåligt mänskligt beteende ... och kan vara skitjobbigt för människor som drabbas av denna sjuka!

Som svartsjuka ... att passa på en annan människa, ringa och kolla, spana på denna människan, fast det kanske är så att dessa två inte ens är ihop nåt mera! Eller detta att den ena inte kan prata med en annan människa av det andra könet, bara "för att då måste det ju vara nåt" mellan dom! Och detta hemska som man hör att en del säger när dom dräpt sin f d ... att får jag inte dig, så skall heller ingen annan få dig! Jag skulle bli rädd om jag hade såna tankar gentemot en annan människa. Jag menar - det måste man väl förstå att det är nåt som är galet om man resonerar så! Och försöka söka hjälp.

Man måste acceptera om den ena vill göra slut på förhållandet, jag menar ... nog är det väl ändå bäst om båda två känner kärlek till varandra och inte bara den ena. Men hur många lever inte i ett sånt förhållande - jag bara frågar! Och vill den andra göra slut - visst - det kan göra ont och vara hur svårt som helst - men man måste ändå acceptera och gå vidare med sitt liv! Inte börja terrorisera och misshandla den andra och förfölja. Man äger aldrig någon annan människa! Det måste man ju faktiskt komma ihåg. Och "sjuk" kärlek kan faktiskt bli jobbigt och svårt för den som blir drabbad av den. Det kan förpesta tillvaron nåt så vansinnigt ...

Och varför är vi avundsjuka egentligen på andra? Varför ... Många sitter och läser taxeringskalendern och kollar hur mycket pengar folk tjänar och vilken förmögenhet andra har! Sjukt ... detta skulle aldrig intressera mig - har aldrig öppnat taxeringskalendern och skall heller aldrig göra detta - det kan jag lova och även hålla!

Vad intresserar det mig vad folk tjänar eller hur mycket pengar dom har på banken. Varför skulle jag lägga ner energi på detta och bry mig ... fattar inte att folk orkar. När det finns så mycket mera viktiga saker som folk hellre borde bry sig om och lägga sin energi på.

Såna här "sjukdomar" förpestar bara tillvaron, både för den som är drabbad själv av den och den dom "drabbar".

Jag tackar verkligen "någon" att jag själv inte är drabbad - inte på nåt vis av dessa båda "sjukor".

Vad är det bästa som du vet med kärleken? Är det pirret man känner när man tänker eller ser på sin kärlek, är det romantiken, närheten, sexet, tillhörigheten med någon - vad tycker du?

För mig känns det nog som om det är alla dom här sakerna och flera som faktiskt är Kärleken och som också är så viktiga i människors kärleksliv.

Kärleken är underbar, den kan vara sorglig, smärtsam och helt enkelt underbar och ljuvlig och osannolik och fantastisk!

Livet är här och nu, glöm inte bort det!

Livet är inte bara i morgon utan idag ... skjut inte upp allt du vill göra till nästa dag eller sommar - utan gör det NU.

Lev i nuet och glöm morgondagen!

Tänk vad vi människor tror mycket, vi verkar tro att vi är odödliga - visst är väl det också bra att man inte hela tiden går omkring och tänker på döden, den kommer ändå - var så säker!

Men det här med att bara skjuta upp saker och ting som egentligen är viktigt för oss att göra - medans vi orkar och medans vi kan och framför allt - medans vi lever - det är ju inte så lyckat kanske !

Man tänker ... det skall vi göra nästa år och nästa sommar skall vi åka dit ... varför gör vi det inte NU?

Och varför vårdar vi inte bättre våra nära och kära ... besöker dom oftare än vi kanske gör nu - ringer till dom ... vi prioriterar allt som oftast helt fel saker i våra liv. Så även jag ... precis som alla andra är jag också. Men ibland får man sig en tankeställare! Som tur är kanske ...

Det är ju människorna vi älskar och tycker om som är viktigare än alla saker vi skaffar på oss!!!

Säg till dom du tycker om lite oftare - att du faktiskt gör det! Och säg det med ditt hjärta och mena det. Tänk så skönt att kunna glädja någon annan med sådana ord och att själv också kunna få höra dom av någon!

Om man inte gör det NU - så kan det helt plötsligt vara alldeles för sent och då är det så dags att ångra sig!

Nej vet ni vad - ni människobarn - ta vara på varandra och livet NU!

Lev, älska och njut!

Tids nog kommer ett annat liv - men det vill inte jag leva! I mörker, ensamhet och tystnad ... jag vill leva nu - med mina nära och kära ... se, höra, prata, uppleva saker, lyssna ... njuta.

Livet är alldeles för viktigt och kort - för att slösas bort på så oviktiga saker som avundsjuka, missunsamhet, skvaller, krig, förtryck, all djävulskap som finns, prylar ...

Undrar just - behöver man två eller tre eller ingen - är det kanske bättre med en "man i byrån"??

Många tror ju att dom inte kan ersättas på jobbet t ex. Men det är konstigt det där, alla kan ersättas av någon annan. Man är inte oersättlig helt enkelt.

Men också det här fenomenet med att vara "behövd" ... är det inte viktigt för oss människor att känna oss "behövda" av någon annan? Jag tänker på det här med att t ex vara förälder ... man är väldigt behövd av sitt lilla barn en lång tid - som ändå går så fort. Men sen när dom vuxit upp och skapat sig ett eget liv ... då är man inte lika mycket behövd av dom - även om dom nog uppskattar - för det mesta i alla fall - att man finns där - om och när dom behöver och vill ha backup, hjälp, stöttning och goda råd.

Och förresten en annan sak kommer jag att tänka på när jag skriver om "goda råd". Har ni tänkt på det här ... att det är om man ger sitt barn i en viss ålder ett gott råd - att gör si eller så ... ja då vill dom absolut inte ha rådet - inte just då. Men efteråt - när dom upptäcker att dom nog skulle ha lyssnat på sina föräldrar - ja då kan dom säga ... jag skulle nog ha gjort som du sa. Men alla vi människor skall ju få göra våra egna misstag och förhoppningsvis också lära oss av dom!

Vågar du sträcka ut din hand - till hjälp för någon? Vågar du ta emot en utsträckt hand av någon som vill hjälpa dig?

Jag vågar och jag vill - sträcka ut en hjälpande hand ... för någon gång behöver även jag en utsträckt hand ...

Är vi för rädda att hjälpa varandra, vill vi inte störa någon ... vill vi inte se när någon medmänniska behöver hjälp? Vill vi vara anonyma i samhället, vill vi inte visa någon att vi behöver hjälp, vill vi inte visa oss svaga och ynkliga? Anses vi sämre om vi ber om hjälp ... vi vill stå på egna ben och klara oss själva och skita i andra?? Är det verkligen så illa ställt med oss människor att vi inte kan ta emot hjälp eller hjälpa någon?

Vad tycker ni - hur upplever ni det här själva. Ber ni någon om hjälp någon gång, hjälper ni någon annan?