Tänk om vi kunde få lite "roligare" pengar än dom tråkiga vi har nu ... bara en tanke! Kan man inte ha lite skämtsamma bilder på våra lappar? Vad tycker du - om denna strålande och galna idé?  

Nu när det är sommar - så brukar ju många s k "sommarkatter" införskaffas till barnen. Det är väl inte så smart att göra det eller hur? Tänk lite på dom stackars djuren och var inte så egoistiska och bara tänk på er själva ... Jag menar: när man skaffar sig ett djur, vilket det än må vara - så måste man vara medveten om att det är ett levande väsen som fordrar omvårdnad och skötsel, kärlek och mat! Många skaffa lätt och utan någon som helst tanke, en söt liten go kattunge. Men har man inte tänkt att ta hand om katten också efter sommaren och vistelsen på landet, ja då tycker jag verkligen inte att man skall skaffa sig en katt överhuvudtaget! Jag tycker det är så fruktansvärt oansvarligt att först ge denna kattunge ett hem, med både kärlek och mat, för att sedan när semestern är slut, bara lämna den vind för våg vid sitt sommarställe!!! Hur kan man frågar jag mig ... har man inget hjärta alls för det lilla oskyldiga djuret man skaffat en gång!???? 

Så tänk gärna fler gånger än bara en - när era barn surrar och vill ha en kattunge! Är ni villig att ta hand om den även efter sommaren? Kan ni ha en innekatt i lägenheten eller huset? Tänk, tänk och åter tänk - inte bara handla och vandla en katt utan tanke!!! Tack för ordet!

Män är som toaletter ...

... antingen fulla med skit eller upptagna! 

Undrar om det är av någon speciell anledning som du en gång i tiden började blogga? Vad var det som gjorde att DU började med bloggeriet ... att DU blev med blogg? Var det någon kompis som hade en och så ville du själv testa ... eller bara nyfikenhet eller en slump?

Det var nog av nyfikenhet som jag själv började en gång för cirkus två år sedan. Och jag blev fast - direkt också. Det blev ett gift i mina ådror som gjorde att jag bara var tvungen att blogga, jämt och ständigt och överallt! Det sliter och det drar i mig ... vill till bloggen, vill läsa, vill upptäcka nya bloggar, vill hålla kontakten med dessa härliga bloggare som man lärt "känna".

Jag älskar att skriva ... att få uttrycka mig med bokstäver och bilder och foton. Har alltid gjort det och kommer alltid att gilla att skriva och läsa.

Det är intressant att få ta del av andra människors "enkla och gråa vardag" ... som faktiskt belyser min egen ganska så lika. Vi människor är i stort sett ganska så lika. Vi gör liknande saker, våra liv ser i mångt och mycket ut på liknande sätt.

Men jag märker också att olika åldrar också belyser sin blogg på olika sätt. Man ser när det är någon yngre bloggare ... ingen regel utan undantag förstås ... det är mycket mode, fest och smink som tas upp. Och visst kan väl det vara intressant ... men man blir ganska så fort less att läsa om kändisars liv och det gör att jag inte dras så mycket till den typen av blogg. Och det där är ju fritt fram vad man vill läsa eller hur ... inget tvång alls. Och jag menar naturligtvis inte att kritisera någon eller någons blogg! Absolut inte. Kan nog tro att en ung människa inte är så intresserad av att läsa vad jag skall ha till middag, eller mina tråkiga vardagssysslor - som hemmalivet och jobbsnacket! Men det har med åldern att göra det här - vad man gillar att läsa!

Men en undran som jag får när jag ser vilket intresse det här med bloggeriet blivit är ... varför blev det en sådan stor succé? Varför är vi människor så ivriga att dela med oss av livet, vardagen, sexet, tankarna och bilderna???? Varför ... jag har själv inget bra svar på denna min fråga - har du?

Nu kan ju du ta och svara på mina frågor: 

* varför började du blogga?

* varför tror du att bloggeriet blev denna succé?

* känner du någon bloggare IRL - här eller någon annanstans? 

Flickan föddes som första barnet till en 18 årig mamma och 21 årig pappa – en söndagseftermiddag i december för ett antal år sedan.Hon har fått det berättas att hon var ett snällt barn – detta har hennes mormor och hennes moster berättat för henne i vuxen ålder.Det var lite struligt med hennes mamma och pappa. Mamman var ung och naiv och kär i pappan och pappan var en riktig Don Juan – och kunde charma kvinnorna. Han drack för mycket sprit och blev våldsam och misshandlade mamman många gånger! Dessutom var han ju på en båt och det drog väl kvinnorna till honom också! Ja hur det nu var så flyttade dom ihop – han började att jobba på sågverket som fanns i samhället och mamman stannade hemma – som vanligt var – den tiden. Men det var mest flickans mormor och morfar och även hennes moster – som var ett år yngre än hennes egen mamma – som fick sköta det lilla barnet. Och även flickans morfars mamma – den gamla ”farmor” som flickan sen började kalla henne – som fick ställa upp när inte hennes egen mamma ville göra det.Det var mycket sprit och bråk mellan pappan och mamman – ja det var alltså pappan som drack och bråkade och även slog sin egen fru – och som flickan sen tänkt många, många gånger i vuxen ålder, hur kan man tillåta detta – hur kan man låta någon annan slå mig!! I alla fall – det var mycket strul hela tiden p g a ett och annat problem som flickans föräldrar hade, men flickan hade som tur var sin kära mormor och morfar i närheten! Som ”räddade” henne allt som oftast från föräldrahemmet.Under åren som gick så föddes fem barn till i familjen, varför kan man fråga sig - skaffade föräldrarna fler barn när dom inte brydde sig om sitt första! Flickan vistades ju också mycket ofta i morföräldrarnas hem. Dom tog hand om henne, men ibland så ”krävde” och hotade pappan – flickan skulle ”hem” – varför? Inte för att han älskade flickan, utan bara för att visa sin MAKT – att han hade rätt till flickan och att det var han som bestämde! Det hände många tråkigheter i hemmet … sprit … misshandel … och till sist även incest! Det var flickan som drabbades av detta hemska – av sin egen far dessutom! Flickan minns klart och tydligt mycket av det som hände – känslan av skräck, förtvivlan, lukten – som ett barn inte skall känna, flickan förstod fast hon var så ung och liten – att det inte var rätt och riktigt det som hände! Flickan skulle alltid ligga vid sin far i soffan – flickan kan inte skriva om det – det känns för svårt ännu – fast så lång tid gått! Flickan har ju inget exakt minne av när detta hemska började, men det var flickan själv med sin mormors hjälp som fick det att upphöra! Och då var flickan sex år! Flickan berättade för sin mormor om vad pappan gjorde – flickans mormor blev chockad och mycket förskräckt när hon hörde detta. Mormodern tog genast kontakt med barnavårdsmyndigheterna, sociala myndigheter och polisen – varpå samma kväll så kom alla dessa personerna hem till familjen och grep pappan! Flickan minns det tydligt. Mamman och flickan satt i köket – tillsammans med sin syster och sydde dockkläder – pappan var ute i vedboden och hämtade ved – det knackade på dörren och in kom många människor. Då flickan såg poliser – då förstod hon – hon sprang direkt in i rummet och gömde sig bakom en fåtölj i ett hörn – där såg hon sedan när pappan kom in med poliser. Han sökte genast flickans blick! Dom tittade på varandra – men han vågade inte säga eller göra flickan nåt! Flickan var rädd – för hon visste – fast hon var så liten – varför poliserna tog pappan och hon var rädd för pappan – han hade ett fruktansvärt humör! Sen så blev det mycket turbulens där i huset, flickan fick fara hem till sin mormor och morfar tillsammans med läkare och annan personal – som pratade och frågade henne om allt möjligt. Flickan mådde dåligt – även hennes mormor och morfar förstås.Detta hände en söndag – det kommer flickan ihåg. På vintern – flickan gillar inte vintern speciellt!!! Sen så blev det bestämt att flickan skulle stanna hos sina morföräldrar – det blev en veckas vistelse på ett sjukhus för all möjlig och omöjlig undersökning av flickan. Mormodern skulle inte få stanna kvar på sjukhuset, men flickan blev hysterisk och alldeles vansinnig när hennes mormor skulle fara därifrån, mormodern grät och flickan grät – så det blev bestämt att mormodern fick stanna kvar och fick ett eget rum på sjukhuset. Flickan kände sig trygg då – hon älskade sin mormor så mycket! Flickan fick prata med läkare, psykologer och många andra – hon fick visa med dockors hjälp vad som hänt och berätta med sina egna ord och rita. Flickan minns allt detta som om det var igår! I vuxen ålder har flickan tagit kontakt med sjukhuset för att få tag på sina journaler från den här tiden, det tog henne många år att kunna ringa dit och prata med dom, men dom hjälpte verkligen till och skickade alla journaler till flickan. När hon läste i pappren – så dök det upp saker där som flickan faktiskt hade förträngt ur sitt minne – men när hon läste vad hon sagt den gången – då ploppade allt upp igen i minnet och det gjorde ännu mera ont! Flickan har även tagit kontakt med barnavårdsmyndigheten och sociala myndigheten på sin hemort – för att få tag på dom papper som gällde hennes ”fall”. Det blev ännu flera gripande papper att läsa för flickan. Men dom var fantastiska där personalen och pratade mycket med flickan och hjälpte till för att hon skulle få tag på sina papper. Det jobbade faktiskt kvar en kvinna som mindes flickans fall och hon sa att flickan hade blivit väldigt illa behandlad (av sin pappa). Det blev till slut rättegång, mormodern fick fara dit och vittna, pappan fick fyra års fängelse och det blev bestämt att föräldrarna inte fick ha några flickor hemma! Flickans syskon bestod av tre bröder och två systrar. Flickan hamnade förstås hos sin älskade mormor och morfar, en annan syster hos sina farföräldrar, två bröder fick stanna kvar i föräldrahemmet (det var synd om dom!!!) och två andra syskon hamnade hos samma fosterföräldrar där dom fick det mycket bra! Tack och lov säger flickan! Flickan fick ett lyckligt liv trots allt – tack vare sina morföräldrar och sin älskade moster. Flickan tog väl hand om sin mormor och morfar när dom blev gamla och sjuka – men hon var ändå väldigt ung när dom gick bort, vilket flickan tyckte var väldigt väldigt jobbigt – hon hade ju velat få ha kvar dom mycket längre och kunna ge tillbaka ännu mera av sig själv till dom, för dom hade gjort så mycket för henne alltid! Men liv och död bestäms ju inte av den lilla människan, tyvärr. Det har ändå gått bra i flickans liv, hon har fått en underbar man och en underbar son! Som hon älskar över allt annat! Flickan har ett bra jobb med toppenbra arbetskamrater, intressant jobb. Flickans liv blev ändå bra – trots den lite ”dåliga” starten hon fick, men det var tack vare sina morföräldrar som det gick så bra som det faktiskt gjorde! Hon är dom evigt TACKSAMMA och detsamma säger hon om sin moster. När pappan kom ut efter sitt avtjänade straff, så ville han att flickan skulle komma ”hem” till föräldrarna, bara för att flickan skulle få en bordsklocka som han tillverkat i fängelset! Flickan ville inte, hon var rädd för pappan – men som den kloka människan som hennes mormor var, så sa hennes mormor: du kan tryggt gå dit, han kan inte göra dig någonting! Jag tror att mormodern tänkte att detta skulle vara ”bra” för flickans framtid – att möta sin pappa direkt – och inte behöva vara rädd för honom i framtiden! Mycket klokt av flickans KLOKA KLOKA mormor.

Därför tänker flickan ibland – varför skaffar människor sig barn om dom inte ”vill ha barn och vill älska dom villkorslöst och ta hand om dom och ge dom all den trygghet som barn är värda?Jag vill ge mitt eget barn ALLT – ALLT som jag inte själv fick av mina föräldrar – men det viktigaste är ändå att kunna ge KÄRLEK och TRYGGHET till sitt barn. Och det har jag alltid försökt att ge min son – och han ger mycket värme och kärlek tillbaka till oss! Tack älskade son! Flickan har inte haft mycket kontakt under sitt liv med sina föräldrar (dom flyttade från orten när pappan avtjänat sitt straff!). Pappan dog när flickan var i 20-årsåldern – han var bara 40 år då! Flickans farmor ringde strax efter kl 5 en morgon och grät och berättade att pappan hade dött, flickan sa bara Jaha – kände ingenting alls – det är väl inte så konstigt att flickan inte kände varken sorg eller ledsamhet – pappan förtjänade inte det av flickan! Inte efter vad han gjort henne – han hade svikit sitt eget barn å det grövsta! Hon valde att inte gå på begravningen – flickan sa – jag kommer inte – det skulle vara att hyckla – jag hatar min pappa!!! Starka ord av flickan – men helt förståeligt efter vad hon varit med om …Sista åren har väl flickan börjat att ha lite mera kontakt per telefon och någon enstaka gång också att träffa sin mamma, men flickan känner ingenting egentligen – bara som en ytlig bekant. Inga mor-dotter känslor alltså! Mamman har också svikit flickan – eftersom mamman valde att ta tillbaka sin man efter fängelsetiden och med den påföljd alltså att barnen inte fick växa upp tillsammans – som syskon skall få göra! Hur kan man välja en man före sina egna barn och dessutom när man vet vad han har gjort mot ett av sina barn! Helt oförståeligt för mig är det! Flickan är bitter – men ändå har inte denna bitterhet förpestat flickans liv – hon är en glad och harmonisk människa trots allt! Tack vare tryggheten och kärleken hon fick av sina morföräldrar! Hon räddades av dom – gud vet hur flickan annars hade mått om hon inte fick komma HEM till mormor och morfar … hon hade nog blivit ett vrak, skadad för livet … märkt av sin egen far!

Flickan är JAG!

Berättelsen är SANN och den är MIN!

Copyright Babbelmoster 2008

Själv har jag ju bloggar lite här och lite där ... överallt ... minns knappt själv vart! Tur man har uppskrivet allt på papper ... annars skulle jag inte hitta igen dom eller komma ihåg lösenord och namn på mina bloggar!

Jag startade nog min första blogg på MSN space våren 2006, denna blogg följdes av den här i 19 juli 2006. Bloggade väldigt intensivt här ett långt tag, träffade härliga människor, var med om bloggkrig om än det ena och än det andra! Mycket diskussioner, inte bara av mig ... men man läste ju förstås andras! Det var personangrepp, det var diskussioner om sexbloggar och annat ... minns ni - ni som var med på den tiden?

Sen upptäckte jag ett bloggställe till - det var på Bloggspace i september 2006. Denna bloggen jag har där, lever i allra högsta grad ännu. Dagligen uppdateras den ... det blev mera sporadiskt här ... efter uppstarten på Bloggspace. Vissa återbesök hit under tiden, men nu skall jag försöka hålla till här också varje dag!

Det har varit bloggar på Passagen, Expressen, Blogg, Bloggagratis, Blogs, Blogdog, Wordpress och gud vet alla ställen jag har bloggar på! Men som sagt var ... dessa uppdateras aldrig eller bara väldigt sällan. Varför - jo man hinner ju inte ... bloggen tar faktiskt tid om ni inte märkt det *ler*.

Men däremot skulle jag nog aldrig radera någon blogg ... vill ha kvar allt det som jag skrivit och tänkt och funderat över och varit med om. Dessutom vill jag ha kvar alla kommentarer som jag fått av alla besökare i min blogg.

Jo förresten - jag har för någon vecka sedan startat upp en blogg på Zoomin.se ... jag har en "gammal" bloggarvän från Aftonbladet ... som har en blogg på Zoomin och dit har jag följt henne. Vi har följt varandra på olika bloggställen ... jag har "känt" henne sedan sommaren 2006 när jag började blogga här.

Det blir som en familj det här med bloggarvänner, man besöker vissa dagligdags och har "samtal och kommentarer ihop" dagligen ... det känns ju som om man verkligen känner varandra - fast man aldrig sett ett kort på dom. Men det känns ju som om kemin passar ihop på nåt underligt sätt ... jag tror nog att man skulle trivas ihop även IRL med vissa! Faktiskt ...

Men ett kan man verkligen säga med bloggens underbara värld ... den tar tid ... mycket tid och tid som man egentligen inte har ibland! Annat blir nästan åsidosatt ... så var jag i början ... kunde knappt gå ut - fast det var sommar och sol och varmt ... jag skulle bara läsa och skriva. Tokigt javisst ... men nu har jag blivit klokare och tar tillvara på sommardagarna ... dom är nog så få ändå! Under första bloggarsommaren ... satt jag uppe om nätterna och bloggade ... märkte att då var det en jäkla fart på bloggarna!

Men nu är det din tur att berätta - har du någon mera blogg än här på Aftonbladet och i så fall vars någon stans? Berätta berätta ...

OBS! Detta inlägget skrev jag på Aftonbladets blogg där jag också befinner mig ... men frågorna är ju ändå relevanta här på Bloggagratis!

En undran här av mig:

Varför får alltid höga chefer hur lätt som helst sina löneförhöjningar, men den lilla människan, en vanlig arbetstagare ... får aldrig tillnärmelsevis lika stora höjningar ... visst - man kan ju säga att om en chef får högre lön, så är det ju bara han ... för oftast är det ju också en han ... medans "vanliga arbetare" är betydligt fler ...

Men det är märkligt ... det sägs ju att det inte finns utrymme för höjningar på lönen ... och om det blir någon - så är det en pytteliten summa/procent som det rör sig om, medans höga chefer och politiker lätt får flera tusen mera i månaden och kanske ännu mera.

Nog förstår ju även jag att det behöver vara skillnad på lön och lön, men ändå inte sådana här vaninnesbelopp som man ibland läser om och så dessa fallskärmar och bonusar! Inte underligt om företag gör i förlust och det tvingas till nedskärning och avskedande av anställda, när cheferna och aktieägarna bara skall ha mer och mer och mer ... det är ju dit alla pengar går!!!!!!!!!!

Vad tycker du/ni - någon åsikt please om detta - för det har ni väl ändå!

Många skräms ju över att se en död person och visst kan det vara "läskigt - hemskt - obehagligt - äckligt" jag vet inte vad. Det beror ju också på hur denna döda ser ut, varit med om innan, om det är någon närstående, eller någon man ser i en trafikolycka ... Det är olika hur man reagerar.

Men har du sett någon död? Har du varit med när kroppen placerats i kistan och tagit farväl där? Har du sett den döde på lasarettet direkt efter dödsfallet, har du kanske varit med när någon närstående avlidit?

Jag har sett flera anhöriga döda, tagit avsked både på lasarettet och i kistan. Jag har smekt handen eller kinden på denna älskade människa som just avlidit. Jag har sett det fridfulla ansiktet efter en plågsam tid för den sjuke. Jag har gråtit och saknat, jag har känt så stor sorg inför detta möte med döden ... men ändå tagit steget och verkligen gjort det ... mött döden på detta sättet! Inget man vill göra ofta ... det är så tragiskt och slutgiltigt och hemskt och så fruktansvärt, men det hör - tyvärr - livet till.

Jag tror också att man inte bara skall skydda sina barn inför detta möte. Jag vet när min svärmor dött och min son tillfrågades om han ville vara med om avskedet på lasarettet. Han grät - för han älskade sin kära farmor så mycket - och sa: jag vet inte. Jag svarade att han avgör detta själv, jag tänker inte tvinga dig till det ... men det skulle vara fint om vi alla kunde vara samlade ... vi närmaste - men jag skulle aldrig tvinga dig sa jag till sonen. Försökte också förklara att farmor bara kommer att se ut som om hon sover, inget obehagligt på det sättet. Han valde att komma och verkligen se farmor en sista gång, stryka hennes hand och ta sitt avsked till henne. Jag tyckte det var sååå fint gjort av honom och starkt ... sen har han sagt - mamma jag är glad att jag kom!!! Han skulle nog kanske senare i livet ha ångrat sig och då är det för sent!

Men som sagt var: aldrig tvinga någon till att se den döde och framför allt inte ett barn!

Men visst är det en jobbig stund - att ta avsked av någon som man älskar!