Ung, gammal, smal som rund. 9 av 10 kvinnor har dem -

och vill helst bli av med dom. Celluliter och apelsinhud. Känner du igen dig?

Tänk vad vi kvinnor skall behöva plågas av allt!

Sånt här onödigt också ...

Sånt vi INTE alls vill ha!

Och sånt som inte gör oss snyggare heller!

Aldrig hör man att männen har dessa fula celluliter!

Orättvist tycker jag som kvinna!

Skämt åsido -

är detta något som du tänker på,

eller plågas av?

Bryr du dig kanske inte ...

Köper du krämer och andra "mirakelkurer"

för att bli av med "literna"?

Berätta om du vill, vågar, kan eller törs!

Ja det kan man ju undra! Varför? Det finns dom som ALLTID ljuger - om varje liten sak och händelse. Det finns andra som ljuger ibland och bara lite, vita lögner ni vet. Dom har nog alla människor använt sig av nån gång i livet skulle jag tro.

Men en del människor hittar på och fabulerar och ljuger ihop en massa - hela tiden och om allt. Varför - det måste vara en "sjuka" när man fabulerar och fantiserar. För man behöver väl inte ljuga om allt heller.

Och en annan sak som jag tänker … det är … att människor som ljuger mycket och jämt, dom måste ha ett jädrans bra minne, för att inte snava över sina egna lögner, eller hur! För håller man sig till sanningen, ja då behöver man inte snava … så enkelt är det!

Så därför mina vänner, håll er mest till sanningen, för den lönar sig ändå i längden!

Jag är SPINDELN i nätet - jag är KVINNA - jag håller ordning på allt och alla. Jag kan konsten att LOCKA och FÖRFÖRA, LURA till mig ett villigt byte! Jag frestar och lockar … jag är SPINDELKVINNAN och QVINNAN med stort Q.

Många människor ägnar sina dagar till att prata skit om andra, att ljuga ihop nåt, att skvallra och förtala och fara fram med osanning. Fy farao vad jag hatar sånt! Har man inget annat intressant att fylla sina egna dagar med, utan måste ta till en sån här sysselsättning?

Det finns alltid någon i ens omgivning som VET ALLT OM ALLA … innan det har hänt nästan! Och jag kan inte fatta hur dom kan veta allt så fort.

Och en del måste bara ha igång sin polisradio - rädd att missa nåt intressant, tragiskt eller på nåt annat sätt bra för dom … för det händer ju alltid något i samhället, det är bråk, fylla, misshandel, fortkörning, rattfylla … alltid är det nåt i samhället som händer - dag och natt!

Någon kanske berättar nåt till dig om någon annan människa, var då säker på att dom också pratar om dig med någon annan - för så funkar det - så är dom här människorna som skvallrar och pratar skit och inte kan finna sin näring från nåt annat än någon annan människa! JAG HATAR SÅNA!

Alltså, jag frågar mig, har man inget annat att göra än att hålla reda på andra, sina grannar och arbetskamrater? Har man inte nog med sitt och sig själv frågar jag mig.

Jag skiter väl i vad andra gör, det har väl inte jag med att göra!

Och alltid finns det dom som säger, hur har dom råd till det? Men ingen vet väl hur någon annans ekonomi ser ut … eller överhuvudtaget - vad har man med det att göra!

Nä det bästa vore nog om sådana här människor faktiskt skaffar sig nåt intressant och annat att göra!

För att fara fram med osanning och att handskas med sanningen på ett felaktigt sätt, kan verkligen vara farligt och skapa problem för andra.

För det du säger till en - viskar i nåns öra nåt … det låter helt annorlunda när den här människan viskar i nästa öra nåt lite annorlunda … hört från någonstans och tillslut så när den sista får höra det - handlar det om nåt helt annat än från början.

Så funkar skvaller - det är aldrig bra, det är fel och orätt.

En liten skyddsängel gick genom ett mörkt rum, släckte sitt strålande ljussken och hängde upp sina vingar.
Gav en öm puss på din kind och satte sig bredvid dig.
Denna skyddsängel sitter bredvid dig dag och natt, så ingen skall
göra dig illa eller att inget hemskt skall hända dig.
Dammtussarna under din säng är änglarnas tofflor.
Så ha aldrig dåligt samvete för att du inte har städat.

Man kan fråga sig hur anonyma vi bloggare är!
En del väljer ju att vara, eller försöka vara,
helt anonyma. Väldigt försiktiga i det som skrivs,
så ingen kan härröra vem det är och varifrån det är skrivet.
Medans andra lämnar ut hela sig och sitt liv.
Hur tänker vi bloggare egentligen själva?
Jag menar:
vill vi vara okända för alla,
eller vill vi att en del skall känna oss,
man vill dela med sig och berätta,
men samtidigt kanske inte vara så öppen som en bok.
Det här är en svår balansgång,
hur man vill,
vad törs man och vad vågar man,
vem läser bloggen egentligen,
helt okända människor,
kanske dom man känner,
kanske någon av en slump läser det man skrivit,
någon som man verkligen inte vill skall läsa det som skrivits!
Hur tänkte man en gång själv när man började blogga.
Tanken för mig - var väl att vara anonym,
men samtidigt så vill jag att dom som känner mig
skall läsa, eller en del åtminstone som man känner,
kanske släkt och vänner i första hand.
Arbetskamrater, nja jag vet inte!
Både ock …
***
Egentligen så har jag inget hemligt alls, så det
är ju bara att läsa för vem som helst.
Jag ljuger ju inte när jag skriver,
det som sätts på pränt är mina egna tankar och
funderingar som ploppar upp i skallen,
lite då och då, väldigt ofta för det mesta *ler*.
Så det är ju inte så att jag skäms för nåt
jag skriver eller har skrivit!
Jag står för det som jag sagt och publicerat.
Jag är ärligt i mina inlägg,
jag berättar om smått och stort.
Om vardagen, barndomsminnen, tankar …
***
Men det här med att vara anonym …
hur resonerar ni om den frågan?
Är det många som ni själva känner,
som vet att ni bloggar och läser eran blogg.
Är det familjen, släkt eller vänner?
Eller är ni “hemlighetsfulla” och inte berättat
för någon levande själ att ni bloggar?
Och i så fall varför?
Kul om någon faktiskt svarade på dessa frågor.
Det vore kul att kunna diskutera den.

Varför blev jag sån som jag är nu? Vad är det som har gjort att jag tycker och tänker på det sätt som jag gör idag? Vad har präglat mig och vem? Vilka värderingar har jag fått och varför.

Det är klart - man blir ju präglad - på gott eller ont - av dom man växer upp hos och uppfostras av. Man tar med sig dom värderingarna som dom har - i ens eget liv och leverne. Och deras "tyck" så att säga ... men hur mycket är egentligen "mitt eget" av det jag tycker och tänker och menar? Är det verkligen JAG som tycker det jag tycker, eller är det mina "föräldrar" som har gjort så jag tycker som jag tycker nu? (det blev mycket tycker *ler*).

Att älska behöver inte vara så svårt, men glömma och förlåta är svårare ... Det sägs att man behöver förlåta människor som gjort en illa, inte för deras skull utan för sin egen skull ... för att kunna gå vidare ... Men frågan är hur länge är det sunt att vara arg och ledsen på de som gjort en illa??? Hur ska man bli av med all den ilska och frustration som man känner?