Christina

25 augusti 2007 09:22

Ja du, förstår inte vad som rör sig i deras hjärna, inget antagligen.
Det är så fruktansvärt!!!
Villken härlig bild du har som presentation;)
Ha en riktigt skön lördag
Har skrivit adressen till min hemsida om du vill titta in?
Kram på dig

maria

25 augusti 2007 11:53

Jag har full förståelse för dina känslor men jag har skrivit i saken tidigare och du kan gå in på min kategori samhällstankar så finner du ett inlägg där som jag tror är nyttigt att ta i beaktande i frågan!!! Sen vad man känner, det är ju en annan sak... Ha en bra dag nu!!!

maria

25 augusti 2007 12:37

SOm jag skrev i mina kommentarer så har även jag varit utsatt från ca 5-6 års ålder och jag håller med, jag fylls av så mycket äckel och allt som du beskriver men... Jag, kanske beroende på utbildning och arbeten, har tränats oerhört i att belysa så många perspektiv som möjligt i sak och särskilt i så komplexa frågor... Jag tycker dock att A och O är att man ändå talar om sådana här saker för att det inte ska tystas ner som det gjordes kring mig... Det ska talas om men helst inte bara i hat och avlivningssammanhang utan öppet för att försvåra och för att útsatta människor inte ska känna sig ensamma och med skuld utan våga tala om och uppnå vetskap och känsla av att de ALDRIG NÅGONSIN gjort något fel utan att fel har begåtts MOT dem... Mitt inlägg handlar egentligen om den hetsjakt även flickan utsätts för genom alla utomståendes reaktioner och jag tycker inte det är rätt att plantera ett hat hos ett litet barn om det inte bär på det själv innan, hat är så destruktivt... Låt flickan få hjälp och stöd när hon behöver det och slippa ta del av omgivningens reaktioner... Så kanske hon har en chans att bli en hel människa så gott det går...

Det jag sen ville fråga var om du vill att jag lägger in din kommentar eller om du vill att jag inte ska det... Det bestämmer du!

Jag är tacksam för att du delade med dig och det går aldrig att "bestämma" vad någon ska känna, det gör var och en så bra ändå men ALLA ska ha respekt för det de känner... En känsla kan aldrig vara fel men även känslor kan utvecklas under livets gång. Inte till kärlek för någon man hatat men...

Tack!

Babbelmoster

25 augusti 2007 13:30

Dessa kommentarer skrev jag hos Maria - Gnällspikar ...

Du har skrivit ett bra och intressant inlägg här. Nu är det så att även jag är utsatt för incest, jag känner fruktansvärt mycket i såna här fall, för jag kan verkligen sätta mig in i barnens olika känslor. Jag har något att referera till själv. Har ju varit med om samma sak eller likande åtminstone! För min egen del har jag aldrig älskat min far .... han var en djävul - ursäkt men det är sant! Jag har hatat honom i hela mitt liv! Han har förstört för så många i min familj! Han är inte värd att kallas för pappa eller far! Nu är det längesedan han dog, endast 40 år gammal - men mina känslor har inte förändrats. Tänker bara med avsmak på denna personen. Han har sårat mig nåt såååå fruktansvärt! Jag blev en hel person tack vare mina morföräldrar och moster! Som hjälpt mig mycket. Att kunna bearbeta allt det som jag varit med om. Jag var endast 5-6 år då detta uppdagades - vet inte när det startade! jag berättade för min mormor om allt och pappa häktades - blev dömd till 4 års fängelse och att aldrig få ha några döttrar hemma! Vi är tre systrar och tre bröder i min familj. Jag kan skriva hur mycket som helst om detta - men nöjer mig med detta just nu. Har skrivit ett inlägg i en annan blogg som jag har om just detta. Kanske lägger in det i min bloggagratis blogg.

Men visst - det är svåra frågor och mycket känslor som poppar upp och kanske olika för olika människor!!

Kan inte undgå att känna hat när jag läser om män/kvinnor som begår övergrepp mot barn!! Det är en stark känsla som jag bara får då!!!

Hej igen Maria! Och tack för din kommentar hos mig och din berättelse om dig själv. Först vill jag säga att du får publicera min kommentar - det gör inget för mig!

En annan sak också som jag kanske skulle förtydliga lite i min berättelse, det är att ingen har planterat detta hat mot min egen far i mig. Ingen har någonsin försökt att påverka mig på detta sättet. Utan det är min egen känsla mot honom som har fått komma till tals och bidragit till detta hat som jag känner för honom. Dock skall sägas också att detta hatet aldrig har påverkat mig till att bli någon bitter och sur och hatisk människa i övrigt. Är en väldigt glad, humoristisk och positiv människa. Och detta tack vare mina morföräldrar och min moster! Det är nog mycket deras förtjänst skulle jag tro! Jag kan inte undgå att bli så påverkad när jag läser om sånt här ... Det berör mig väldigt djupt. Många av dessa barn får ju aldrig heller någon hjälp att komma över - om man nu någonsin helt kan det - men i alla fall hjälp - alla behöver få hjälp - bara att kunna prata om detta hjälper oerhört mycket ... så har det varit för mig! Och som du skrev i din kommentar hos mig, att barnen också förstår att det inte är deras fel! Som tur är så bleknar ju vissa händelser med tiden och känns inte alltid lika djupa och svåra, men som sagt - dom ploppar upp till ytan igen när man läser om sånt här! Och visst är det tur att det pratas mycket också om dessa saker. På min "tid" skulle det hyssas om och inte pratas högt om det. Det var tabu! Vansinnigt var det. Jag kan aldrig minnas att jag har haft någon faderskänsla mot min egen far! Aldrig ... och det är ju hemskt egentligen att man har gått miste om nåt så grundläggande hos ett barn!! Men det är min fars fel - inte mitt fel! Jag är utan skuld till "min händelse" i min barndom!

Tack för att du ville dela med dig och att vi fört den här dialogen idag, betyder alltid mycket att få "prata" ... många varma kramar från Babbelmoster i norr!!!

Tina

25 augusti 2007 15:36

Skottpengar är det på dessa idioter