Jag måste ta till alla medel som krävs för att kunna avlägsna den magneten som sitter undangömd i datorburken och den som sitter någonstans i mig för så här kan jag inte ha det. Så fort jag blir sällskapslös så dras jag hit av bara raketfart och sitter sedan som manisk medan jag kikar igenom mailen, bloggen och allt annat man bara måste göra för att möjligen kunna överleva. Det går liksom inte att slita mig från den här bloggens värld - den drar mig obönhörligt närmare sig hela tiden, jämt och ständigt, alltid … Hjärnan min sänder förmodligen ut signaler till kroppen som gör mig paralyserad, förutom händerna då, som så klart måste plita ned den ena menlösa tanken efter den andra.

Om jag inte missminner mig så hade jag faktiskt ett liv ute i den stora stygga verkliga världen innan jag blev en av er här inne, men det verkar ha brutits ned sakta men säkert. Jag anmäler mig således omgående till stödgruppen för bloggskadade. Någon mer som vill hänga på … var nu inte blyga utan erkänn om du är bloggberoende - en bloggoholic!

Säg efter mig: Jag är BLOGGOHOLIC - JAG ÄR BLOGGOHOLIC …

Första sammanträdandet kan ta plats här och nu tycker jag. Så, lätta på hjärtat folks, här är vi alla jämlika - känn er som hemma.

Jag känner mig även kvalificerad nog att kunna svara på alla frågor ni har samt komma med kloka råd då jag faktiskt är den kunskapskälla ni under hela era liv sökt febrilt efter. Kanske det kan göra någon skillnad, underlätta era liv, vad vet jag?

Tänkte på det här med textstorleken i bloggar. Det är nog viktigt att man anpassar den … så det inte blir för litet . . . så tycker jag. Har väldigt svårt att läsa bloggar och inlägg som har för liten text och dessutom skriver ihop långa långa stycken … men det kanske beror på att man är “äldre” *ler*.

Men det är jobbigt att läsa alltför liten text och för mycket ihopskrivet helt enkelt!

Vad har ni andra för åsikter om det här?

Var har hjälpsamheten, artigheten och respekten försvunnit i vårat samhälle? Det finns inte mycket kvar av den … eller finns den någonstans? Har du upplevt den på sistone kanske? Visst - nog finns det ju hjälpsamma människor, både unga och gamla och artiga sådana också. Men nog har klimatet i samhället blivit betydligt tuffare och hårdare. Är man ung och kille kanske, ja inte får man då visa att man är blödig och kan hjälpa någon gammal farbror eller tant! Jo nog finns det sådana guldklimpar kvar ännu - gud ske lov. Men jag undrar hur ofta någon ställer sig upp i bussen — när en gammal människa kommer! Gör du det?

Och att hjälpa en gammal tant över ett övergångsställe …

Alltså, jag bara frågar mig … känns det inte skönt för dig själv att kunna göra sådana här enkla saker, som glädjer en annan medmänniska! Att som ung och frisk … faktiskt kunna ställa upp för en gammal och lite skröplig människa! För mig är det en självklarhet och det känns bra i hjärteroten min att kunna göra detta. Det kostar ju ingenting annat än några sekunder och några leenden och ett hjälpande handtag för mig själv!!! Alla kanske behöver den här hjälpen någon gång i sitt liv - för alla vill väl bli gamla kanske, eller hur?????? Så hjälp nu - så kanske du blir hjälpt sedan i ditt liv av någon som är ung då!

Som regel har vi alla flera förnamn, varför - jo vi skall kallas efter våran mamma eller pappa, farmor eller mormor o s v. Men är inte alla dessa förnamn som föräldrarna ger oss, lite onödiga? Vi använder oss ju aldrig av dom, dom skall bara finnas där i personakten … dom skall gå i arv så att säga från den ena generationen till den andra … och ibland förstås skall man skriva “samtliga” förnamn och stryka under det som vi verkligen kallas för!

Själv har jag tre namn: Siv (efter mamma), Barbro (som jag kallas för! - efter ??), Maria (efter min mammas farmor).

Vilka namn har du?

Vågar du sträcka ut din hand - till hjälp för någon? Vågar du ta emot en utsträckt hand av någon som vill hjälpa dig?

Jag vågar och jag vill - sträcka ut en hjälpande hand … för någon gång behöver även jag en utsträckt hand …

Är vi för rädda att hjälpa varandra, vill vi inte störa någon … vill vi inte se när någon medmänniska behöver hjälp? Vill vi vara anonyma i samhället, vill vi inte visa någon att vi behöver hjälp, vill vi inte visa oss svaga och ynkliga? Anses vi sämre om vi ber om hjälp … vi vill stå på egna ben och klara oss själva och skita i andra??? Är det verkligen så illa ställt med oss människor att vi inte kan ta emot hjälp eller hjälpa någon?

Vad tycker ni - hur upplever ni det här själva. Ber ni någon om hjälp någon gång, hjälper ni någon annan?

Visst är det väl helt enkelt fantastiskt att kunna prata, skriva, stava - forma meningar … någonting som startar där uppe i hjärnan, en tanke som formas till ord och meningar … fingrarna som hjälper till med tangenttrycket och pennföringen eller en mun som kan uttrycka sig!

Tänk vilken gåva vi har - vi som kan läsa och skriva! Det är faktiskt inte alla som kan detta i världen - inte ens detta nådens år 2007! Egentligen skrämmande att inte alla i världen har fått denna chansen att lära sig nåt som vi tycker är en elementär och mycket självklar sak att kunna! Ett måste för att klara oss ute i samhället … jag tackar “någon” för att jag har fått ta del av denna gåva … Jag älskar att läsa och skriva …

Jag tycker så mycket om denna serie som finns på Cult Design.

Jättesnygga produkter och mycket stilrent - finns massor som jag vill ha av detta! I både köket och badrummet …

Varför är det alltid så roligt, även för en vuxen, när man kommer över en bit av denna intressanta och annorlunda plasten? Bubbelplast, ni vet - sån där plast som man bara inte kan låta bli att trycka och klämma och smälla på! Det är en viss dragning att få göra det … har ni också en sån känsla när ni ser en bit bubbelplast - att ni vill trycka på knopparna?