Dom flesta människor har nog en mask över sitt riktiga JAGET! Man bär på en hemlighet, hemsk, jobbig, ledsam, sorglig eller vad det kan vara för nån typ av hemlighet. Vi visar inte egentligen VEM vi i verkligheten är, utan sätter upp ett ansikte utåt som folk tror är VI. Visst är det så att man många gånger bär på en fasad utåt och inte visar vad man egentligen känner! Eller vem man egentligen är - det är bara dom allra närmaste som vet vem JAG är. Inom sig kan det koka av ilska eller så känner man sig djupt förtvivlad! Men man håller masken och det är bara dom allra närmaste som känner en så väl som kan genomskåda en och se att man inte riktigt mår bra. Mår man bra och är glad, så är man sig själv, för då behöver man inte hålla masken! Visst är det konstigt att man är så?? Mår man dåligt - då kanske man sätter upp en mask … man vill inte visa hur man egentligen mår … Men varför kan man inte bara kunna vara JAG - att kunna vara sig SJÄLV! Alltid och överallt och inför alla! Varför har det blivit så att man sätter upp denna masken framför sitt ansikte och uppträder och är som en helt annan person - än den som egentligen finns inombords? Vem vill man skona, sig själv eller andra. Varför VÅGAR MAN INTE VARA SIG SJÄLV? Men man vill ju inte vara den där deppiga, ledsna … arga … det gör ju andra bara nedstämda, så man håller masken! Kan det vara så enkelt … Går jag till mig själv så ligger det nog mycket i det där! Jag är en glad och positiv människa - med massor av glädje och humor i mig - men jag är ju också en människa som upplevt både sorg och sånt som ett barn inte skall behöva uppleva - incest! Visst mår jag dåligt ibland - men varför visar jag det aldrig - det är bara dom allra närmaste som vet när jag gör det. Jag har mycket värk i min kropp - i alla mina leder och ibland gör varje steg som jag tar ont - men det visar jag sällan eller aldrig. På jobbet sa en av mina arbetskamrater i förra veckan - när han hörde hur ont jag hade just då - du klagar ju aldrig, du är alltid på så bra humör, så man kan aldrig tro att du har så ont! Nämen sa jag … det blir ju inte direkt bättre - min värk - om jag klagar och det är ju inte trevligt vare sig för dig eller mig om jag bara gnäller. Sån är jag - men ibland så kanske man inte borde bära på denna masken - utan verkligen lägga den åt sidan och visa att jag mår dåligt - jag är inte glad idag - jag vill gråta - jag vill skrika - jag vill bara få sova och vara ifred!!!!! Jag orkar inte jobba, jag orkar inte vara trevlig och glad, jag orkar inte med människor omkring mig … Men det är ju bara JAG själv som kan bestämma att inte bära på masken! Att bara vara mig själv, att bara vara JAG! Många människor runt omkring i ens omgivning, bryr sig helt enkelt inte om hur andra människor mår! De uppskattar ju oftast en glad människa, men en som inte är glad är ju egentligen bara jobbig, känns besvärande att vara i närheten av, man kan ju behöva fråga hur den andra mår … och då kan man ju faktiskt få ett svar också som är ännu jobbigare … vad svarar man då - hur tacklar man det då! Hur skall man vara som medmänniska om en annan säger att hon eller han mår skitdåligt! Är vi beredda att lyssna, är vi beredda att hjälpa och stötta denna personen - är vi beredda att verkligen BRY OSS om den personen? Eller de där människor som frågar … “Hur mår du egentligen?” eller “Är du ledsen?” som egentligen inte är intresserade av ett svar för de lyssnar inte på svaren för de bryr sig egentligen inte … dom frågar bara för frågandets skull - inte för att dom bryr sig om människan … det finns faktiskt “såna” människor … Varför frågar man när man inte är intresserad av svaret och skulle bli chockade om den andre svarade - jag mår inte så bra — för vad skall dom då säga??? Bär man masken för att man inte orkar eller vill förklara sig — man kanske mår ännu sämre att börja prata om det som gör att man mår dåligt … eller så tycker man kanske att det inte angår någon annan … man lär sig ganska snabbt vilka de är … det finns många av dem och många av dem mycket närmare än vad man tror…… du har säkert nån i din omgivning…. jag har det …

Jag frågar mig och er andra så här:

Måste man ALLTID göra något?

Kan man inte få vara LAT någon dag

och inte göra ett jota??

Ingenting … bara lata sig

och må som skönast!

Vad består börsen av … jo följande … massor av kort …

* körkort

* idkort

* passerkort (jobbet)

* stämpelkort (jobbet)

* apotekskort

* bankomatkort

* bibliotekskort

* åhlénskort

* icakort

* konsumkort

* telefonkort

* busskort

* rabattkort på diverse butiker

… men jag undrar - var är pengarna då?

Sitter alla just nu och bloggar - själv har jag ju hunnit med att både göra middagen och lite annat smått och gott här hemma.

Ja och vad tror ni hände efter allt detta, jo bloggeriet tog sin början *ler*. Så här sitter jag nu och kan inte annat - jo det kan jag väl - men om jag uttrycker det så här - jag vill inte!!

Tjingeling - over and out …

Funderar över vem som vill läsa om mitt liv och min alldeles vanliga och ointressanta vardag. Finns det nåt intressant där egentligen. Jag måste själv fundera lite … hmm.

För många människor så händer det ju så mycket saker varje dag, det ena roligare eller sorgligare än det andra. Och det är klart - jag vill väl också ha roligt i min vardag - men absolut inget sorgligt! Det klarar jag mig så bra förutan. Jag vill att livet skall “lunka” på i sakta mak … har inga stora pretantioner om fart och fläkt och att det hela tiden måste hända saker!

Men skall jag då berätta hur mina dagar som regel ser ut - så inte blir det nåt vidare spännande som händer … det lunkar på i sin makliga och sakteliga och sköna takt - precis som jag själv vill ha det - för annars hade jag nog gjort nåt åt det, eller hur! Jag trivs faktiskt bra med mitt ointressanta och lugna liv.

Så här börjar dagen hos mig …

Efter en alltför kort natt, vaknar jag halv fem (eller tidigare) och stiger upp genast. Badrummet får ju ett besök med diverse göromål (inget nämnt och inget glömt heller!), kollar temperaturen ute, dricker en kopp fil, läser tidningen förstås - viktigt!, borstar tänderna efter detta, åker till jobbet halv 6 - bor nära - bara 10 minuters gångavstånd och med bilen tar det väl 1 minut!! *ler*. Kommer in i mitt kontor, tänder lamporna och radion, loggar in och stämplar in mig. Hämtar kaffe och inväntar mina sömniga arbetskamrater! Löser världsproblemen sen med dom, över en kopp kaffe, som följs av ytterligare minst fem koppar! Jobbar i många och långa timmar, dricker kaffe, svarar i telefonen och ringer själv, pratar och babblar och surrar.

Lunchar - antingen hemma eller på jobbet. Fortsätter jobba i flera timmar till. Hem, handlar, lagar middag och plockar där hemma - tvättar, stryker, bloggar, ser på tv, surrar, ringer samtal och fortsätter surrandet, är social och träffar vänner och bekanta, shoppar, läser, duschar, städar, promenerar, bakar  … sover, älskar, snarkar … vaknar — och så vips är det en ny dag!

I stora drag mitt vanliga liv och min stillsamma vardag, med vissa avbrott för resor och fester förstås!

Och vem vill någonsin läsa om allt detta trista och vanliga och tråkiga och trevliga och braiga och lyckliga och kärleksfulla liv som jag har! Ja, inte jag i alla fall *ler*. Men nån annan kanske — hoppas det i alla fall! Ni gör det bra i så fall *ler* …

Nån som vet, får man hjärtklappning av för mycket kaffedrickande? Jag tycker att jag får det faktiskt - om det beror på just det vet jag ju inte - men jag börjar ju undra - det kanske vore idé att minska ner på antalet koppar!

Många har nog skrivit kärleksbrev - i sanden kanske. Nu för tiden är det nog mest SMS som skrivs. Inga brev i vanlig ordning … som förr i tiden.

Jag tror att när människor är kära - så är dom också fantastiska brevskrivare, författare, känslosamma ord kan sättas på pränt … som aldrig annars. Kärleken gör att vi kan förmedla dom allra innersta kärlekstankarna och orden.

När vi är så där himlastormande kära - så kan vi konsten att verkligen förmedla känslorna vi känner … man vågar som aldrig förr.

Kärleken och författandets gåva - går hand i hand - tror jag!

~ Alla kan bli kära och alla kan författa ett kärleksbrev då ~

Loveart, kärlekskonsten …

Kärleken gör att vi vågar bjuda på oss själva, vi öppnar oss, vi är oss själva … bara för att vi är kära … underbart och så härligt … jag önskar alla kan få vara kära!

Tänk vilken känsla, vilka drömmar och pirr i magen!

Det heter ju att “kärt barn har många namn” - men är det bara dom kära barnen som har det. Man kan ju kalla människor för många namn … som t ex skitstövel, jävla idiot, dumfan, din djävul … och då har ju även dom människorna många olika namn, men dom verkar ju inte “kära” *ler*.

Förstår ni mitt tankesätt … jag vet - det är inte alltid så lätt att fatta mina snirkliga tankegångar.

Men då man tänker på sitt eget barn och alla “goa smeknamn” han har fått av oss - hans föräldrar - så inser man ju att “han är ett mycket kärt barn“!