Hur tuff är du egentligen!

På en skala 1-5.

Tuffheten ... är den olika

beroende på situation och händelse?

Våghalsig - är det samma som tuff?

Jag bara frågar - har du något svar att ge mig?

Jag är inte speciellt tuff av mig,

och absolut ingen våghalsig person heller.

Vissa saker kan jag väl vara mer modig

att göra än andra saker.

Men jag är nog en väldigt försiktig person

som inte utmanar ödet i onödan, tyvärr ibland!

För visst begränsar man sig när man är

en försiktig person.

Man får inte vara med om lika mycket

som en tuffare och våghalsigare människa.

Men å andra sidan, det jag inte prövat -

det kan jag ju inte heller sakna!

Och visst kan jag beundra människor

som verkligen utsätter sig för nästan vad som helst.

Och verkligen vågar utmana

både sig själv och ödet,

men framför allt sig själv!

Och man växer som person också när man vågar!

Man kliver utanför den här trygga

KOMFORTCIRKELN

där man är trygg och säker

och där man kan allt!

:::

Men ibland måste man våga för att vinna något!

:::

Men som sagt,

jag är ingen tuff person.

Jag är en helylletjej från Någonstans!

Men jag trivs med JAG och hur jag är.

Nu är det för sent också att göra om sig!

Nu är jag så van vid mig själv,

så jag fortsätter så här!

::: 

Anser du dig vara rolig, trevlig, humoristisk ...

eller tycker du själv att du är tråkig och intetsägande person?

Hur tror du att andra människor uppfattar dig?

Stämmer den bilden med din egen bild?

Är du glad, sprallig, skämtsam, allvarlig,

tyst eller högljudd, tar du plats i ett sällskap.

Hur skulle du beskriva dig själv?

:::

Sån här är jag:

Jag är en utåtriktat kvinna, en glad och sprallig typ,

med ett leende åt alla människor,

alltid nära till skrattet.

Skämtar mycket och gärna.

Men kan även vara en fin vän,

en stödjande människa.

En vän att anförtro sig åt.

Gillar inte skvaller!

Är en ärlig person, men alldeles för snäll.

Skulle nog må bra av ibland att

verkligen "säga ifrån".

Men gör det alltför sällan,

det kanske beror på att jag inte

egentligen är i den sitsen att jag behöver göra det.

Jag är en kelig och ömsint person.

Mycket romantisk och blåögd, trots mina gröna ögon!

Men jag menar att jag tror nog alla

människor om gott och tror inte att någon

skulle vilja göra mig illa, bara för att jag

inte själv vill vara dum och djävlig med någon annan!

Jag är hjälpsam och ordningssam,

pedantisk, näst intill olidligt pedantisk!

Precis så skulle jag beskriva mig!

Nu är det din tur!

Varsågod och sätt igång!

:::

Läser i Aftonbladet om Marion Jones, ni vet - den amerikanska sprintern ... som nu lämnar tillbaka medaljer p g a att hon tävlade dopad!!

Jag frågar mig: har man ingen moral i kroppen eller stolthet? Hur kan man dopa sig och bli glad över en vinst och medalj - när man vet att man fått denna vinsten på "olaglig" väg, att man fuskat sig till den. Jag tycker inte man skall kunna se sig själv i ögonen.

Däremot beundrar jag dom idrottsmänniskorna som verkligen lägger ner massvis med tid och energi och kraft, på att försöka hela tiden bli bättre och på laglig väg. Även om dom inte vinner VM-medaljer och andra stora tävlingar, så kan dom då se sig själva i ögonen och vara stolta för vad dom är och försöker åstadkomma!

Jag säger usch för alla dessa FUSKARE ... vart än dom finns!

Man kan ju till slut inte tro på någon eller lita på att dom är "rena". Gång efter annan kommer sånt här fram, att dom varit dopade! Man blir så besviken, när man då har gillat en idrottskille eller tjej och det visar sig att dom "bara är en fuskare"!

Moral, etik och stolthet ... vart tog dom orden och tankarna vägen i idrottssammanhang? Tänk att GULD-medaljen är så mycket viktigare än att vara "ren och ärlig" i sin sport! Det är ju klart att guld - det ger ju ännu mera pengar och guld - men att vara ärlig - tycker jag ändå är det viktigaste och att man försöker förbättra sig hela tiden - det är en helt annan sak - och en sak att vara stolt över och att beundra för oss andra som står på sidan om.

Skäms alla FUSKARE och just nu Marion Jones

Det är ju allmänt känt att ungdomar har finnar ... och att det då kallas för "ungdomsfinnar". Men om man som en medelålders gammal tant eller man har en finne på hakan ... vad kallas det då - är det ålderdomsfinne????? Förslag nån ...

Och när slutar man vara ungdom - i vilken ålder!!!!

Bara en konstig och helt onödig tanke som poppade upp i min virriga hjärna just nu!

OBS! Detta är inget "självporträtt" av mig ...

Brukar du tycka synd om dig själv någon gång och vad gäller det i så fall? Tycker du synd om någon annan i din omedelbara närhet ... eller om andra människor i nåt annat land kanske.

Jag kan ju känna av den här empatin för andra människor väldigt ofta, människor som har det svårt, tragiskt, jobbigt ... är sjuka, fattiga, ensamma ... dom människorna tycker jag synd om.

Men vad är det den här "tycka-synd-om-känslan" för nåt ... vad gör man åt det ... inte mycket - jo många människor gör väl mycket för andra - men för dom flesta blir det en stillsam tanke framför tv:n eller tidningen ... när man hör eller läser om nåt människoöde någonstans. Man glömmer lika fort som man har hört om det ... man engagerar sig bara en liten liten stund ...

Man kan känna för andra människor som är sjuka - människor som man känner ... man tycker synd om dom.

Jag måste nog säga - att då det gäller att tycka synd om mig själv ... så brukar jag inte hänge mig åt den tanken precis. För egentligen så har jag det bra ... på alla sätt och vis helt enkelt! Så varför tycka synd då!!! Detta var återigen en liten tanke och fundering en helt vanlig svensk eftermiddag någonstans i Sverige - vid en dator och i ett huvud hos en människa som tänker alldeles för mycket ibland!

Idag blåser det i trädet skall jag säga. Riktigt kyligt eller kallt ... bara +4 grader. Men inget regn. Igår kväll regnade det massor och blåste. En riktig dyster höstkväll att kura inne bland tända ljus, vilket jag också gjorde!

Idag skall jag till min sjukgymnast ... skönt. Välbehövligt är det verkligen - att mjuka upp axlar och rygg.

Igår efter jobbet gick jag ut på en promenad direkt när jag kom hem. Satte på mig stegmätaren och sträckan jag går för det mesta - visade på 4965 steg! Jäklars vad steg lilla jag tar på en promenad som är kring 45 minuter! Att mina små och korta ben pinnar på så mycket - det visste jag inte *ler*.

Nu skall jag som vanligt dricka en kopp kaffe här på jobbet ... så jag säger som jag brukar - ha en bra dag alla goa bloggare å läsers.