Jag är en sån där hönsmamma, curlingmorsa eller kalla det vad ni vill! Vet om att jag är sån, jag bara vill så mycket för mitt barn. Både hjälpa, stötta och finnas till. Visa hur mycket han betyder för mig, för oss (hans pappa och mamma), jag vill visa hur mycket jag älskar min son.

Ett barn - det är en värdefull och stor gåva, dock inte alla som får den, tyvärr. Och många får denna gåvan som inte vill ha den. Livet är orättvist ibland och ofta och för många.

Jag har som sagt var ett barn, en son - men det är den viktigaste personen i mitt liv, inte ens jag själv är viktigare och inte nån annan heller. Även om min man är fruktansvärt viktig också för mig, tro inget annat! Men ett barn, det är A och O, det är det första och viktigaste i ens liv.

Första gången jag blev gravid, en ung tjej var jag - men mogen och redo för ett barn … men det ville sig inte bättre än att jag fick missfall! Detta tog jag väldigt hårt och blev mycket ledsen och nedstämd, ville bara sova - inte träffa folk, ville bara gråta, inte klä på mig eller gå ut. Tills min kille (som nu är min man) sa att - förstår du … nog måste du ta och gå ut och han peppade mig, så till slut kom jag över detta och orkade fortsätta vardagslivet! Men jag var ändå väldigt rädd att återigen få missfall - att förlora mitt barn - att vara så sjuk som jag var! Jag vågade inte på flera år skaffa barn, men så till slut tog vi och bestämde oss och då blev det som det blev - ett barn - en son - vår stora lycka och glädje - våran älskade, gulliga, ljuvliga son!

Men första tre månader av min graviditet, så vågade jag inte köpa babykläder eller saker, gick som på helspänn, var livrädd för att få missfall återigen!
Men till slut så kom han, världens gulligaste baby - vårat eget barn - vårat kött och blod - skapat av oss bägge två - tillsammans! Du ljuvliga tid så underbart det var med ett litet knyte, ett knyte som nu vuxit upp och blivit stor, men är lika värdefull och älskat som förr. Skapat av oss två och våran kärlek till varandra, till den person som han är idag! Tänk att vi lyckades så bra med att knåpa ihop nåt så vackert som han!

Denna navelsträng - när klipper en mamma den egentligen från sitt barn? Är det direkt på födseln eller mycket senare eller kanske aldrig! Navelsträngen klipptes ju bildligt direkt på förlossningen, men den känslosamma navelsträngen mellan "barn-mor" … ja det är nog väldigt svårt att kunna helt klippa av den! Så känns det för mig gentemot min son. Man vill ju som förälder att ens barn skall lära sig att stå på egna ben och få ett bra liv … med utbildning och jobb, en tryggad inkomst och framtid, men man slutar ju ändå aldrig som förälder att bry sig om sitt barn, att vilja det allra bästa för sitt barn, att stötta och finnas till, med goda råd, tröst och så vidare.

Min son kan säga till mig ibland, att mamma skärp dig - jag är faktiskt vuxen!! Jaja jag vet … men för mig är du ju ändå ett barn, mitt barn! Och därför BRYR jag mig - om DIG! ALLTID …

Det är så svårt att släppa taget helt … även om man lär sig lite eftersom och med tiden … men det kändes fruktansvärt hemskt och svårt länge, när han flyttade hemifrån!!! Usch vad jag har gråtit av saknad … och ändå vill jag ju att han skall ha sitt eget boende och bestämma själv där, inte är det hälsosamt för några av parterna, barn eller föräldrar, om barnet alltid bor hemma - det är helt enkelt inte sunt! Alla har rätt till sitt liv … och som förälder så finns man ju heller inte alltid … tyvärr! Men jag skall nog vaka över min son däruppifrån, var så säker … för där nerifrån blir det inte … även om min gloria kanske är lite svart i kanterna (har väl svurit nån gång *ler*) och den kanske också sitter lite på sned, men annars är det fläckfritt *ASG*.

Skämt åsido, mitt barn är mitt allt och det är inte helt lätt som mamma eller kanske också pappa, att släppa taget … man vill bry sig, man vill finnas där … och det är väl bra förstås!

Navelsträngen mellan en mor och hennes barn, är ett starkt rep … som töjs ut kanske, men går aldrig sönder!

Min son, min kärlek, mitt liv, mitt allt! Älskar dig för evigt och alltid!!!

Vilken tid på dygnet tycker du är bäst att blogga och finns det någon sån "bra" tid. Eller blir det liksom när andan och tiden faller på? Man kanske vill blogga - men inte har tid just då man vill.

Ser ju att många bloggar på kvällen och natten … men det beror ju också på hur man är som människa, en del är ju morronpigga och andra kvällspigga eller nattvakna. Många kan inte sova och sätter sig därför framför datorn.

Men som regel tror jag det är många bloggare "ute" just på kvällen …

Man kan fråga sig hur anonyma vi bloggare är!
En del väljer ju att vara, eller försöka vara,
helt anonyma. Väldigt försiktiga i det som skrivs,
så ingen kan härröra vem det är och varifrån det är skrivet.
Medans andra lämnar ut hela sig och sitt liv.
Hur tänker vi bloggare egentligen själva?
Jag menar:
vill vi vara okända för alla,
eller vill vi att en del skall känna oss,
man vill dela med sig och berätta,
men samtidigt kanske inte vara så öppen som en bok.
Det här är en svår balansgång,
hur man vill,
vad törs man och vad vågar man,
vem läser bloggen egentligen,
helt okända människor,
kanske dom man känner,
kanske någon av en slump läser det man skrivit,
någon som man verkligen inte vill skall läsa det som skrivits!
Hur tänkte man en gång själv när man började blogga.
Tanken för mig - var väl att vara anonym,
men samtidigt så vill jag att dom som känner mig
skall läsa, eller en del åtminstone som man känner,
kanske släkt och vänner i första hand.
Arbetskamrater, nja jag vet inte!
Både ock …
***
Egentligen så har jag inget hemligt alls, så det
är ju bara att läsa för vem som helst.
Jag ljuger ju inte när jag skriver,
det som sätts på pränt är mina egna tankar och
funderingar som ploppar upp i skallen,
lite då och då, väldigt ofta för det mesta *ler*.
Så det är ju inte så att jag skäms för nåt
jag skriver eller har skrivit!
Jag står för det som jag sagt och publicerat.
Jag är ärlig i mina inlägg,
jag berättar om smått och stort.
Om vardagen, barndomsminnen, tankar …
***
Men det här med att vara anonym …
hur resonerar ni om den frågan?
Är det många som ni själva känner,
som vet att ni bloggar och läser eran blogg.
Är det familjen, släkt eller vänner?
Eller är ni "hemlighetsfulla" och inte berättat
för någon levande själ att ni bloggar?
Och i så fall varför?
Kul om någon faktiskt svarade på dessa frågor.
Det vore kul att kunna diskutera den.

Jag träffade min man på en firmafest … för många, många år sedan. Våra respektive företag och arbetsställen, hade gemensam fest - samma bolag … han jobbar på sågverket och jag på pappersbruket.

Jag hade faktiskt ingen lust att gå på festen den där gången, men i alla fall så blev det ändå så jag gjorde det och tur var väl det! Nu när man har facit i handen …

Det var han som kom fram till mitt bord och slog sig ner, han frågade: Vad är du för en? Och det tror jag han funderar över ännu *ASG*. Efter alla dessa år har han nog inte lyckats lista ut "vad jag är för en".

Nåja, han pratade med mig och jag med honom … vi dansade, han spillde ut ett glas konjak på min vita lånade blus (av misstag förstås!!). Igen skada skedd ändå. Han åkte hem med mig i bussen som företaget hade fixat, när vi skulle hem nån gång tidigt på morgonen … han klev av med mig och hela bussen ropade: XX du bor väl inte här!! Han bara vinkade till dom och klev av med mig … och på den vägen är det!

Han stannade till morgonen därpå … jag tänkte på honom under veckan som följde - men var för stolt för att ringa honom och så på torsdag kväll när jag höll på att dammsuga i min lägenhet, ringde telefonen och det var han! Han sa: hej minns du mig??? Det var väl klart … att jag gjorde. Och då kom han hem till mig … vi blev snabbt ett par … i vått och torrt, för alltid … jämt! Inga ord behövs alltid mellan oss, vi vet ändå vad den andre tänker och vill.

Jag är glad för "han".

Om man älskar sig själv - med fel och brister - på gott och ont ... då tror jag också att man är kapabel att älska andra människor.

Många människor söker fel och brister hos andra, men glömmer bort sig själv. För alla har vi fel och brister - vi är ju människor och inga robotar. Alla kan och gör också fel. Ingen skam i det - bara vi kan erkänna att vi har gjort fel ... det är förlåtligt då! Stå för dom felen man gör och erkänna det - det tycker jag att vi borde ha lärt oss från barnsben ... Att alltid stå för det man gjort och inte skylla på någon annan ... eller försöka smussla undan och inte erkänna att det är jag som gjort det.

Men visst är det viktigt att kunna älska sig själv ... att gilla dig själv när du ser din spegelbild. Att acceptera din kropp, med alla fel och brister där också, med eller utan rynkor och valkar. Men många kan inte göra detta! Utan skall hela tiden försöka förbättra sig, operera sig, implantat här och där, men många gånger blir det inte alls till det bättre. Jag gillar inte "plastiga" utseenden. Det skall vara naturligt tycker jag. Och förresten - vad är det som säger att en rynka är ful? Eller några gråa hårstrån ... eller en liten rund mage.

Det är en evinnerlig jakt på perfektionism här i världen. Tror många gånger allt detta strävande efter att bli perfekt - gör människor sjuka. Många bantar ju ihjäl sig, blir sjuka av diverse implantat.

Att man sen håller sig i trim, med "normal" motion och bra mat - det skadar ju inte - men inte när det går till "överdrift".

Det finns så mycket annat viktigt här i livet än en perfekt kropp och ett perfekt och snyggt utseende!

Tycker jag i alla fall och dessa ord står jag verkligen för själv!

Om en halvtimme har jag lunch - har med en supergod sallad - längtar tills jag får sätta tänderna i den! Mums och nyttigt också!

Men då till min undran: varför måste man äta varje dag? Varför blir man hungrig - ibland jäkligt fort också ... fast man nästan har nyätit! Egentligen tycker jag att det borde räcka med att äta ... säg - varannan dag! Tänk vad pengar man skulle spara och tid! Slippa springa på affären i tid och otid, lägga ut en massa hundralappar på mat vareviga dag! Slippa stå i timmar vid spisen och röra om i grytorna!

Tid är ju pengar och jag vill ju spara både tid och pengar!!

Men jäklars vad jag är hungrig nu - maggen min knorrar som en orkan - det låter högt alltså!!!

Idag är det fortfarande blåst ... bara +5 grader - nästan så det känns brrr. Men det regnar inte ... verkar kunna bli en klar dag om man går efter himlavalvets färg just nu. Hoppas det stämmer - för jag hade tänkt i så fall att hålla på lite ute efter jobbet.

Annars då ... jo jag och en arbetskamrat skall åka och prova några nya kontorsstolar till oss bägge två. Behövs verkligen - man sitter ju still hela dagarna - så det är viktigt med en bra och skön stol. Vi har inga problem med att få dom hjälpmedel som behövs i vårt arbete ... våra chefer är alltid tillmötesgående på den punkten. Vi har också sådana här höj- och sänkbara skrivbord i våra kontor och det är verkligen toppen.

På tal om regn, igår fick vi över 40 mm!!!!!!! Det är så blött överallt - marken är så mättad att det inte sjunker undan - det är vattenpölar på gräsmattorna och i dikena.

Nu ropar kaffekoppen på mig - "kom och hämta mig" ... bäst att jag sticker! Vi syns och hörs - ha det så bra alla idag.